Konsten försvinner – men bör den alltid räddas?
Konstverk som är avsedda att upplösas, rosta bort eller helt enkelt inte vara för evigt innebär ett dilemma för den som är satt att sköta samlingarna.
Skulpturen ”The universal soldier” från sent 1970-tal har på nytt blivit aktuell. Konstnären Bertil Englert avsåg att verkets skelettlika soldatfigurer skulle placeras utomhus för att sakta men säkert rosta itu; en symbolisk gestaltning av krigandets meningslöshet.
Kruxet är att skulpturen sedan 23 år tillhör Helsingborgs stad, som förvarar och vårdar den inomhus. Det kommer knappast leda till dess förstörelse.
Vad göra? Dilemmat är komplext. Har konstnären, det vill säga upphovspersonen, rätt – eller museiintendenten, vars uppgift det är att bevara konst till eftervärlden?
Parallellen till Nimis på Kullaberg är tydlig. Under decennier arbetade Lars Vilks på verket i dialog med naturen; drivvedsskulpturen var stadd i ständig förändring. Den växte och krympte, ändrade riktning och varierade i höjd.
Höganäs kommun vill nu, efter konstnärens död bevara och skydda Nimis i sin nuvarande form. Frysa ett ögonblick. Är det i linje med konstnärens intention?
Reflexmässigt menar nog de flesta att konstverk bör bli så långlivade som möjligt. Om ingen brytt sig om att bygga en klimatanpassad kammare runt Leonardo da Vincis ”Nattvarden” hade den förmodligen varit förlorad nu. Eller minns hur starka reaktionerna blev, då Islamiska staten förintade antika skulpturer i Mosul och Nimrud 2015.
Men hade Leonardo och andra konsthistoriska giganter krav på att deras konst skulle skänkas evigt liv? Varken han, Rembrandt eller Michelangelo har i dagböcker, brev eller på annat vis vittnat om sina förhoppningar om den egna konstens livslängd.
Måhända närde de bara enkla önskningar om att nå två-tre mässbesökare, som kanske uttråkade av gudstjänstpredikan istället betraktade en målad jungfru Maria på altaret?
”The universal soldier” är inte det första konstverket i historien som skapats med avsikten att det ska förstöras eller försvinna.
Tänk på gatukonstnären Banksy, känd för den effekt som hans plötsligt uppdykande bilder har. Dessa visuella kommentarer, som gäller allt från det brittiska klassamhället till Israel-Palestinakonflikten, bygger på överraskning och kortvarig synlighet. Här idag, borta imorgon. Utställningar som den nu aktuella ”The mystery of Banksy” i Malmö blir därför djupt problematiska. Gatukonstens själ går förlorad när den upphöjs till finkultur och inte längre spelar tillfällig trickster och snabbdebattör.
Berlinmurens västsida började under 1970-talet fyllas med graffiti. Konstnärer från hela världen, bland dem amerikanska Keith Haring, välkomnades att sätta sin prägel på stadens järnridå. Den avskydda muren täcktes med färg och form i syfte att skapa kontrast till östsidans betonggrå dödskyla och taggtråd. När muren föll 1989 förvandlades målningarna till eftertraktade samlarobjekt – trots att det ju aldrig varit konstnärernas avsikt.
Bland vår tids konstnärer finns många, som betraktar sin konst som kortlivad. Ödmjuka inför historiens tyngd, argumenterar de för en konst utan anspråk på att i evigheters evighet kunna tala till sin publik. ”Efter mig kommer andra konstnärer som säkert kan göra något bättre”, resonerar de.
En av dem är Tania Ruiz Gutierrez, som gjort ”Annorstädes” på Malmö C. Projektorer har sedan 2010 visat hennes filmer på tunnelväggarna, som så suggestivt verkar förvandlas till insidan av en tågkupé medan världen glider förbi utanför. Finkornigt stoff från järnvägsrälsen har sedan dag ett långsamt brutit ned tekniken i projektorerna, trots att de är inkapslade i metallådor. När projektorerna dör, har Tania Ruiz Gutierrez sagt, kan verket betraktas som avslutat.
Hur ska det gå för ”The universal soldier”? Inte ens om skulpturen skulle flyttas utomhus redan idag, vore utsikterna för en snar död särskilt goda.
Tänk på de miljontals metallföremål som bevarats från järnåldern. Om alla dessa spjut, yxor och dräktspännen överlevt i mer än tusen år, ja då lär det dröja innan Bertil Englers järnskelett till sist får skatta åt förgängligheten – oavsett om det sker i ett museimagasin eller under bar himmel.
Texten publicerades ursprungligen i Helsingborgs Dagblad 2023.