Jesu liv i konsten de senaste 1000 åren
Från gudalik till enkel snickarson, från svällande muskler till feminint finlemmad. Här en gammal text (2009) om hur – och varför – bilden av Jesus skiftat genom historien.
Ecce Homo. Se människan. Se Jesus, påskens huvudperson. Så här ser han ut idag: utmanande, bestämd och självsäker. Glammig och glittrig, snyggast i stan. Affischen med Ola Salo som Jesus Christ Superstar har väl inte undgått någon.
Trots att hans sugande blick bryter mot den traditionella helgonlika framtoningen är han i kroppen rätt Jesus-typisk: ljus hy, mörkt, långt lockigt hår, skägg men i övrigt sparsam kroppsbehåring. Smal snarare än tjock, gärna synliga revben.
Så har Jesusar i den västerländska bildtraditionen ofta sett ut. Ändå har sätten att skildra honom skiftat; muskulös eller vek, som härskare eller snickare, ursinnigt dömande eller milt diskuterande. Ibland gudomlig, ofta mänsklig.
En av de mest kända framställningarna av mannen från Nasaret är kanske Leonardo da Vincis ”Nattvarden” från 1490-talets slut, där den milde huvudpersonen försiktigt slår ned blicken mot bordet. En man, visst – men många hade nog gissat på en kvinna, om nu inte bilden varit en så spridd och välkänd Jesus-avbildning. Han är påfallande lik Leonardos skildringar av Jesu mor, Maria, och påminner faktiskt också om självaste Mona Lisa.
Renässansens syn på Jesus som möjlig att avbilda likt den snickarson han var är ganska självklar för oss idag, men enormt radikal på sin tid. Leonardos sätt att skildra honom hade föregåtts av en helt annorlunda tradition, nämligen medeltidens emblematiskt kraftfulla bilder av Jesus som världshärskare, Kristus Pantokrator. Hans ansikte möter man ofta i absidmosaiker och väggmålningar i ortodoxa kyrkor och kloster.
En av de mest kända bilderna är den som finns i Hagia Sofia-kyrkan i dåvarande Konstantinopel, dagens Istanbul. Gigantisk tornar Jesus upp bakom den ädelstensprydda och praktfullt inbundna heliga skrift, orubblig och oändligt vis med handen i en välsignande gest. Dräkten är gyllene, håret, glorian – ja, hela han utstrålar gudomligt ljus reflekterat från tusen och åter tusentals små mosaik-tesserae, glaskuber.
Mosaiken, som är från 1260-talet, skildrar förvisso den återuppståndne Jesus. Han är per definition inte den enkla snickarson Leonardo valde att skildra och ska därför inte heller se ut som honom.
Till saken hör också, att man under medeltiden helst koncentrerade sig på den gudomliga versionen av Jesus. Kyrkan, som ju var beställaren bakom alla dessa bilder, var mån om att slå fast sin världsliga makt och lät sig därför gärna representeras av en mäktig gudason. En blödig fattiglappsgrabb var för dem förmodligen mindre lockande som ansikte utåt.
En annan viktig skillnad är, att Jesus i Pantokrator-bilderna uppträder utan sammanhang, som ensam monolit fångad i en stelnad gest. Syftet här är att förmedla känslan av en meditativ närvaro, att visa fram en ikon att tillbe. I renässansens bilder är Jesus däremot oftare del av ett historieberättande med pedagogisk ambition.
Ett fenomenalt exempel på detta skapade Michelangelo på 1530-talet då han målade "Yttersta domen" på Sixtinska kapellets vägg. I centrum för en enorm folkmassa befinner sig Jesus i full färd med sin uppgift: att döma levande och döda till himmel eller helvete. Till vänster bär det uppåt, mot frälsning. Till höger nedåt mot dystrare öden. Människor ropar och kvider, ber om hjälp och trängs. Änglars basuner ljuder, klädesplagg fladdrar vilt och klibbar nästan fast på kropparna.
Hela kompositionen darrar av ångest. Jesus höjda hand är bestämd och stark, nästan hotfull. Bicepsmuskeln sväller; ja hela kroppen är överlastad med muskler och torson jämnbred hela vägen från axlarna till höfterna. Själslig styrka manifesterad i kroppslig. Överlägsenhet i ande och kött. Den veke snickarsonen och den stela pantokratorn är bägge långt borta.
I takt med att reformationen vann mark blev bilderna av Jesu liv och död en allt viktigare del i motreformationens kampanjer för den ”sanna” läran. Katolska kyrkan är beställaren till dramatiska Jesus-skildringar av Caravaggio såväl som av Rubens, där dramatisk ljussättning förstärker känslan av tredimensionalitet.
Den naturalistisk-ekvilibristiska stilen med kolsvarta skuggor ställda bredvid lysande vita höftskynken och ögonvitor i skicklig klärobskyr (eller chiaroscuro) övertygade säkert många skeptiker om sanningshalten i berättelserna om Jesus. Bilderna framstår som konstnärens exakta minnebild av en självupplevd händelse – en omöjlighet, javisst – men ändå blev de starka skildringarna effektiva i den retoriska propaganda som nådde stormstyrka mot slutet av 1500-talet.
Det är intressant att jämföra med ett numer nutida exempel, Mel Gibsons "Passion of the Christ" (2004), som i syfte att inskärpa det religiösa budskapet använde ett extremt realistiskt bildspråk för att skildra Jesu sista timmar i människolivet. Mel Gibson som själv är konservativ katolik och filmen möttes med stor uppskattning både av kristna högergrupper i USA och frikyrkan i Sverige, men kritiserades av Svenska kyrkan för sitt explicita (och överdrivna) våld.
Personligt sökande efter ett expressionistiskt uttryck snarare än en expanderande kyrkostats maktsökande ligger antagligen till grund för Emil Noldes "”Korsfästelsen” från 1912. För att lyckas med ett så utslitet konsthistoriskt motiv som korsfästelsen var konstnären tvungen att radikalt bearbeta det. Jesus skinn är sjukligt gult, hans ögon djupt svärtade, de bägge sörjande Mariorna vid korsets fot gröna i ansiktet av förtvivlan.
Med stark dominans av outblandade, rena grundfärger i rött, gult, blått och grönt och extremt förenklad komposition berättar bilden en gammal historia på ett nytt sätt. Ändå är denna modernistiske Jesusfigur till de yttre attributen mycket lik sina föregångare från renässans och medeltid – precis som Mel Gibsons Jesus (spelad av James Caviezel).
Många Jesusbilder har genom tiderna skapat omfattande debatter och känslostormar. Jesusfiguren Brian i Monthy Pytons "Life of Brian" blev snabbt älskad av många, men också betraktad som så farlig och hädisk att filmen med den på korset obekymrat visslande killen faktiskt förbjöds bland annat i de katolska länderna Italien och på Irland när den kom 1979.
Och det var ändå ingenting mot de svallvågor av vrede som Andres Serranos ”Piss Christ” orsakade 1989. Fotot av det i urin nedsänkta lilla plastkrucifixet vann ett amerikanskt prestigefullt pris, delvis statligt finansierat – vilket orsakade ramaskri. Verket visades också under stort tumult i Malmö på en Andres Serrano-utställning 1996 och när hans verk visades på Kulturen i Lund hösten 2007 vandaliserades fotografierna av en högerextrem grupp.
Elisabeth Ohlson Wallins bilder av Jesus, så som han skildrades i hennes fotografier i bildsviten ”Ecce Homo” från 1998, väckte minst sagt starka reaktioner. Dåvarande biskopen i Uppsala stift, Tord Harlin, protesterade mot att bilderna skulle visas i Uppsala Domkyrka. ”I bästa fall är det dålig teologi, i värsta fall är det hädelse” sa han. Ändå ställdes bilderna ut.
Elisabeth Ohlson Wallin skildrade Jesus i läderbögars sällskap, som kvinna och som döende i aids. På en av bilderna är han faktiskt blond – annars återkommer det välbekanta långa lockiga håret och mörka skägget.
Precis i dagarna har Jonas Gardells bok om mannen från Nasaret, Om Jesus, (2009) påmint oss om att Jesus antagligen var åldrad i förtid och troligen tandlös. Kanske gråhårig.
Att vara 33 år för 2000 år sedan var inte, som idag ”mitt i livet” utan snarare i slutet av livet. Ändå är det ingen, inte ens de nutida konstnärerna, som skildrat honom så. Religiösa strider, musikaler och konsthistoriska ismer kommer och går men ändå, alltså, verkar Jesusbilden bestå.
Texten publicerades första gången i Helsingborgs Dagblad 2009.
Är du intresserad av Mariabilden i konsten? Passa då på att läsa den här:
