Strax innan dopparedan: Sex favoritbilder med jultema
Ingen människa (förutom möjligen hennes son) har satt samma avtryck historien som Maria. Här är sex utvalda bilder med Mariatema, lagom till jul.
Julen är ett populärt motiv i konsthistorien. Tänk bara på Jenny Nyströms tomtar i snötäckta 1800-talslandskap eller Carl Larssons bilder av julfirande på Sundborn för 100 år sen. Ändå är julens själva urscen, Jesu födelse, det överlägset vanligaste julmotivet i den konst- och bildhistoria som vi européer kallar vår.
Motivet fanns redan på 400-talet, men populariteten dröjde. Först efter att Franciskus av Assisi på 1200-talet iscensatte den första krubban, verkar Jesu födelse ha avancerat till stående inslag i kristen bildtradition. Höjdpunkten kom under 1400-talet i Toscana och Flandern, som huvudnummer i bildcykeln om Jesus första tid som människa: bebådelsen, födelsen, herdarnas tillbedjan och flykten till Egypten.
Dessa fasta scener har konstnärer genom historien tagit sig an på de mest skilda sätt. Ibland bokstavstroget, andra gånger både trolöst och med humoristisk distans. På mig utövar de dragningskraft, just eftersom de uppvisar en så rik variation. Den visar att konsten aldrig är skild från sitt sammanhang utan alltid djupt förankrad i sin samtids behov, värderingar och konflikter. Detta blir särskilt uppenbart i dessa bilder, som är mina favoriter från då och nu på tema julen.
Tas julbilderna på allvar idag? Är Marias historia inte bara tidernas cover-up för tjejen som vägrade hederskultur, råkade bli gravid och som damage control förlovade sig med en äldre man?
I vilket fall har hennes berättelse i snart tvåtusen år garanterat kvinnor och mödrar särställning. Att evangelierna inte nämner ett ord om foglossning och förlossningssmärtor är förstås en miss, men i katolska länder har myten om jungfrun och alla tusentals bilder av henne ändå gett gravida kvinnor och mammor oöverträffad stjärnstatus som reinkarnerade marior.
Bilder speglar våra behov och värderingar, men influerar också vår självbild och hur vi ser på tillvaron. Tänk bara på alla reklambilder som påverkar kroppsideal, hälsomoral och livsval.
Själv tänker jag på en herre i Armanikostym, som under en promenad i Roms Borghesepark för länge sen kom fram till mig, pekade på småpojkarna i mitt sällskap och utbrast; ”Ni är sannerligen välsignad, signora: fyra barn, alla pojkar! Auguri, gratulerar.” Jag tackade och nändes inte berätta, att några barn var lånade.
En liknande situation hade såklart varit otänkbar hemma i Lund. Där hade en flerbarnsmor framstått precis så alldaglig som den lätt utleda lekplatsvakt jag nog kände mig som. I ett italienskt samhälle däremot, året-runt-tapetserat med julens många bilder av födelsen, betraktas moderskap som en superkraft med övernaturliga dimensioner. Det kan vi tacka konsten för.
Filippo Lippi, Bebådelsen (cirka 1450)
Det är nio månader före jul. Alla detaljer är på plats i Filippo Lippis bild av Marie bebådelsedag, den 25 mars. Först, den knäböjande ärkeängeln Gabriel, som med jungfruligt vit lilja i handen sänker nacken och sträcker fram två högerfingrar i en diskret talargest.
Sen huvudpersonen: en ödmjuk Maria i himmelsblått, som med nedslagen blick böjer sig för herrens vilja. Sist: guds hand, som från himmelsk höjd skickar en vit duva rakt mot jungfruns livmoder – en symbol för den helige ande, som på tunna gyllene glorior surfar mot den punkt i hennes klänningsliv där en pytteliten reva öppnat sig.
I bildens mitt växer ännu en vit lilja, för att understryka flickans oskuldsfullhet och påminna om mötets oskyldiga karaktär: ett barn blir ju till, men aveln är obefläckad. Och förresten, jungfrun och ängeln har inte gyllene tallrikar klistrade mot sidan av huvudet. De bär glorior, som konstnären målat på det medeltida sättet, i ett slags tvådimensionell tappning.
Elisabeth Ohlson Wallin, Bebådelsen ur Ecce Homo (1998)
Med ”Ecce Homo” gav Elisabeth Ohlson Wallin nytt liv åt konsthistoriens många klassiska bibelscener som Nattvarden, Korsfästelsen och Judaskyssen. I hennes version av Bebådelsen finns ingen ensam jungfru Maria, utan två kvinnor som, förvisso klädda i jungfruligt vitt, tar emot ärkeängeln Gabriels bebådelse – det vill säga budskapet om att ett barn ska komma till dem.
Det som för den bibliska Maria var ett märkligt meddelande om magisk jungfrufödsel blir här ett helt jordnära besked, sperman i detta provrör kommer genom insemination att göra er till föräldrar.
Med icke-västerländsk hud- och hårfärg markerar Elisabeth Ohlson Wallins Gabriel dessutom ett avstånd till konsthistoriens många slätstrukna bokmärkesänglar, till synes stöpta i samma blondlockiga form.
Awol Erizku, Beyoncé (2017)
Internet bröt ihop av Awol Erizkus bild av Beyoncé, när den publicerades i februari 2017. Genomslagskraften fanns förstås i budskapet, att artisten var gravid, men också i gestaltningen. Med ett bildspråk som knöt an till konsthistoriens bebådelsebilder, gav Awol Erizku havandeskapet en rentav gudomlig aura.
Som Filippo Lippis jungfru lät han Beyoncé bära transparent slöja och kläder i blodrött och blått – symboler för passion, kärlek och himlen. Detta var inte Beyoncés första graviditet, så oskuldsfulla Marialiljor skulle skicka fel signaler. Bilden fylldes istället med en generell symbol för fruktbarhet och blomning: rosor i vitt och rödrosa.
Med stolta händer om den redan runda magen och blicken frankt riktad mot betraktaren gestaltade Awol Erizku Beyoncé som en mor för 2000-talet: trygg i sin reproduktiva identitet, fullt medveten om sin dubbla status som sexualiserat blickfång och mäktig madonna.
Sandro Botticelli, Konungarnas tillbedjan (1475)
Den florentinske konstnären Sandro Botticelli blandade här två genrer: religiöst motiv och samtida porträtt. Skälet var att beställaren – en bankir – ville smickra sina mäktiga vänner i familjen Medici genom att låta porträttera dem som vittnen till Jesu födelse.
Vid barnets fötter finns därför släktens ålderman, Cosimo de’Medici, i rollen som ledare för de vise männen eller konungarna från öster, som de kallas ibland. Hans resesällskap, i sönerna Piero och Giovannis skepnader, knäfaller i mitten med gyllene behållare för myrra och rökelse.
Allra längst till vänster i självsäker pose: Lorenzo de’Medici, familjens överhuvud då bilden målades. I gruppen till höger finns bankiren själv, en vithårig man i ljusblått som möter vår blick och pekar mot sig själv.
I detta imposanta sällskap bleknar huvudpersonen, Jesus, som är tamt målad. För att inte tala om Josef och Maria, lika livliga som klippdockor. Levande är däremot konstnären själv, som står längst ned till höger och ser rakt emot oss. Kanske grubblar han över tilltaget att blanda religion, pengar och politik – blev det verkligen bra?
Caravaggio, Vilan under flykten till Egypten (1597)
Bilden föreställer en slumrande Maria, som suttit av åsnan för att amma den nyfödde. Josef vakar tills de fortsätter flykten undan kung Herodes, som urskillningslöst börjat mörda småpojkar i jakt på barnakungen som fötts i Betlehem.
En rödblond ängel spelar fiol för familjen, medan Josef agerar nothållare och verkar begrunda situationen: han, den enkle snickaren, vandrar tydligen numera med änglar vid sin sida. Trots den potentiellt oroliga kompositionen, där ängelns kropp klyver bildytan på mitten, är scenen märkligt lugn. Allt är som det ska.
Caravaggio var 26 år när bilden målades och den är karaktäristisk för hans stil med halsbrytande perspektiv och känslig ljusbehandling. Med dramatiskt bilddjup mellan ängeln och familjen skapade han dynamik och lät effekten förstärkas av strålkastarbelysning på ängeln. Även Maria och barnet innesluts i ljuskäglan, men Josef och åsnan är i skugga. Ingen tvekan om vilka som är huvudpersoner.
Banksy, Christmas Card (cirka 2005)
Liksom Caravaggio beskrivs ibland Banksy som sin tids enfant terrible. Bägge har också skildrat det fattiga palestinska paret från Nasaret, fast i Banksys fall med samtidens politiska dimensioner som påtagligt inslag.
På hans julkort vandrar Josef och Maria sittande på åsnan i bibliskt landskap, komplett med herdar, får och den onaturligt starkt lysande stjärnan över Betlehem. Ändå ser oddsen dåliga ut för den lilla familjen. Muren som Israel började bygga på Västbanken 2002 blockerar deras väg. Hur ska de komma fram till Betlehem i tid?
Banksy – som först blev känd för dråpliga väggmålningar av råttor, poliser och drottningen – har med tiden blivit allt allvarligare. Numera gäller hans bitska visuella kritik ofta politiska konflikter, och på just den mur vi ser i julkortet finns flera bilder som ifrågasätter Israels behandling av palestinierna.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan den 24 december 2018.