"Elma Danielsson agiterar". Malmös första skulptur av namngiven kvinna
”Elma Danielsson agiterar” av Linnéa Carlsson är ett litet men betydelsefullt steg i riktning mot ett mer jämställt offentligt rum.
Patriarkatet lever. Åtminstone när det gäller konst i offentliga rum. Den som vandrar genom parker och längs gator i Malmö, Göteborg och Stockholm möter en öronbedövande armé av män i brons, placerade på socklar. De är kungar, generaler, politiker, författare eller företagare. Outtalat omgärdas de av en aura, som liksom viskar ”Se! Dessa är vårt samhälles grundpelare. Dem ska vi minnas, hylla och beundra.”
Att män, och inte kvinnor, görs till historiska hjältar är en bekant formel för oss. Vi känner igen den från konsthistorien, scen- och filmkonsten såväl som skönlitteraturen: tänk på Michelangelos skulptur David, eller Mario Puzos gudfader Vito Corleone. Här finns Goethes unge Werther och Cervantes Don Quixote – därtill Ulf Lundells Jack och Shakespeares Hamlet, ja – exemplen är otaliga.
Samtidigt, kan man också påstå, att våra offentliga rum är fyllda av skulpterade och målade kvinnor. Eller f'låt – jag menar förstås kvinnokroppar. För den där nakna bronsdamen du passerar på väg till jobbet, eller henne du ser i parken på löprundan, är inte individer utan just kroppar. De är inte avbildade i kraft av sin person, sina prestationer eller framgångar.
Dessa verk har alltid diffusa titlar som ”Våren”, ”Solrosen” eller ”Ungdom”. Kvinnokropparna fungerar nämligen som projektionsyta för vadhelst som ska skildras; må det vara en viss årstid, växt eller ett mänskligt tillstånd. Vi förväntas helt enkelt uppleva dessa avklädda kvinnokroppar som symboler för de mest skilda ting.
Några sägs avbilda mytologiska figurer, som Nils Möllerbergs havsnymf ”Galatea” från 1938 i Pildammsparken, eller Jonas Frödings fruktbarhetsgudinna ”Flora” från 1936 vid Malmö Latin. Gerhard Hennings ”Liggende pige” från 1961 i Slottsparken, är emellertid inte svept i någon mytologisk slöja – det är helt enkelt en naken brud, rakt upp och ned. (Eller rättare sagt, på rygg. Skrevande.)
Bristen på konstverk i offentliga rum som föreställer namngivna kvinnor är galopperande. I Göteborg fanns fram till helt nyligen fler skulpturer av Evert Taube (tre stycken) än av namngivna kvinnor. I Stockholm finns en handfull; bland dem Astrid Lindgren, Jenny Lind, Margaretha Krook, Fredrika Bremer, Siri Derkert och Ellen Key. I Malmö: inga.
Fram tills nu, det vill säga. På söndag invigs stadens första skulptur som föreställer en namngiven kvinna; Elma Danielsson (1865–1936). Hon var lärare och journalist, men framförallt politiker; ordförande i Malmö Kvinnliga Arbetareförbund, ledamot i verkställande utskottet för Skånes socialdemokratiska kvinnodistrikt och styrelseledamot i Malmö Arbetarekommun – som första kvinna nånsin. Som mångårig och profilerad medarbetare på dagstidningen Arbetet ryckte hon in som chefredaktör då ordinarie redaktören, hennes make Axel Danielsson, satt fängslad.
Eva Bonde är, precis som Elma Danielsson, journalist och chefredaktör. I Malmö ger hon ut tidskriften Historiskan och föreslog staden att resa en Elma Danielsson-skulptur. Uppdraget gick till en annan kvinna, Linnéa Carlsson, rutinerad Malmöskulptör med lång erfarenhet av att skildra människokroppen. Resultatet ser vi i Rörsjöparken, där bronsskulpturen ”Elma Danielsson agiterar” alltså avtäcks i helgen.
Linnéa Carlsson har fångat henne i ett ögonblick fyllt av energi och liv, med handen höjd och stående inför en folkmassa. Kanske gäller det gången då Elma Danielsson organiserade strejk bland de kvinnliga arbetarna på yllefabriken, med krav på att arbetsdagen på 13 timmar skulle kortas ned – vilket också lyckades. Eller måhända debatterar hon en av sina andra hjärtefrågor, kvinnlig rösträtt, vilket hon såg genomföras 1921.
Alldeles oavsett, har mansväldet bland Malmös skulpturer i offentliga rum nu fått sig en första spricka. Låt oss nu ivrigt kräva också en andra, en tredje och fjärde!
Artikeln publicerades ursprungligen i Sydsvenskan den 15 maj 2023.