Vermeers måleri är mer älskat än någonsin – själv är han lika gåtfull
En reflektion över den holländska mästaren efter ett besök på den stora retrospektiven i Amsterdam våren 2023.
Århundradets konsthändelse. Så har den kallats, utställningen med holländska 1600-talsmålaren Johannes Vermeer. För första gången någonsin visas alla hans bevarade verk, blott 28 stycken, i en och samma utställning. Såklart är detta en sensation.
De 200 000 entrébiljetterna sålde slut på två dagar. På svarta marknaden gick de snart för tio gånger priset – det vill säga uppemot 3 000 kronor. Rijksmuseum i Amsterdam maximerade då öppettiderna till långt in på kvällen för att kunna välkomna fler besökare. Igen: omedelbart utsålt.
Frenesin påminner om den nederländska tulpanfebern, som utspelade sig i Johannes Vermeers tidiga barndom på 1630-talet. Fantasisummor investerades då på tulpanmarknaden, där priset för en enda tulpanlök kunde motsvara tio årsinkomster för en skicklig konstnär. Denna galna spekulation kraschade snart i världens första ekonomiska bubbla.
Upplever vi nu, våren 2023, en liknande besatthet? Förmodligen. Jag kan inte riktigt avgöra. Däremot kan jag intyga att trängseln på Vermeer-utställningen är helt enorm. I första rummet ger jag upp inför tiodubbla rader av människor som knuffas runt målningarna.
Droppen som får min tålamodsbägare att rinna över, är den kille som fattat posto längst fram och obekymrat startat en ljudlig Vermeer-presentation på sin telefon – som vore han ensam här och i universum. Jag går vidare.
Några salar framåt har massornas iver svalnat. Holländska kulturtanter och familjesemestrande fransoser tacklar av, och konstverken blir tillgängliga, sin ringa storlek till trots; de flesta mäter bara 50 centimeter på höjden och 30 på bredden.
Jag rundar försiktigt två Cambridge-professorer för att luta mig över de sammetsklädda avspärrningarna och i detalj granska bravurnummer som ”Mjölkpigan” och ”Kärleksbrevet”.
Bilderna är trollbindande. Här knypplas en vacker spets, här förbereds en middag. Ett brev levereras och blir läst. Vardagliga iakttagelser skildras i lågmälda ögonblick, som rättframt leder mig rakt in i en dåtida nordeuropeisk 1600-talstillvaro. Sin avskalade stil till trots, framtonar de som mytologiska tablåer och symboltyngda allegorier för livets stora ämnen: kärlek, längtan och förlust.
Överväldigad av intryck stapplar jag vidare mot den sista salen i utställningens kronologi. Vermeer, som fick 15 barn – varav 11 överlevde barndomen – blir alltmer ekonomiskt desperat när åren går. Därtill lutar han mer och mer åt katolicismen, trots sin protestantiska uppfostran.
När Nederländerna 1672 drabbas av politisk-ekonomisk kollaps ådrar sig konstnären djup och dödlig depression. Som 43-åring lämnar han jordelivet med en jätteskuld till det lokala bageriet, som hans änka betalar med två målningar.
Jag lämnar museet förvisso plågad av ett litet blåmärke efter trängseln, men främst tyngd av frågor. Hur kunde ekonomin gå åt fanders – Vermeer var ju så populär? Dog han verkligen av depression? Varför målade han så få konstverk, bara två om året? Johannes Vermeers måleri är förmodligen mer älskat än någonsin just nu. Själv förblir han däremot gåtfull.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan i maj 2023.