Sofonisba Anguissola målade människor som skrattade
Att hon skildrade familjernas glädje gör henne unik bland renässanskonstnärerna.
Sofonisba Anguissola har funnits i mina tankar varje dag sedan ungefär 1993. Jag begriper förstås om det låter märkligt. Men så här var det: som ung student i konsthistoria hade jag tvångsmatats med konstnärsnamn som Rafael, Rembrandt och Picasso. Vi var några i seminariet som räckte upp handen och frågade: ”Men, var är kvinnorna i konsthistorien?” Våra lektorer gav dimmiga svar.
Trettio år senare är allt annorlunda. Varenda konstmuseum ropar efter kvinnliga konstnärer, verkar det som. Inte bara kronologiskt framstår 1990-talet som avlägset; den tidens syn på könstillhörighet och yrkesförmåga känns rentav stenålders.
Det var alltså då, i forntiden, som Sofonisba Anguissola (1532–1625) plötsligt blev en sådan uppenbarelse för mig. Jag läste den brittiska konsthistorikern Whitney Chadwicks numera legendariska ”Women, art and society” och insåg att kvinnliga konstnärer ju faktiskt hade funnits!
En av dem var Sofonisba Anguissola, och på mig gjorde hon ett outplånligt intryck. Född 1532 i småstaden Cremona, tio mil söder om Milano, skapade hon sig en internationell karriär långt utanför Lombardiets gränser. Som dotter i en välbärgad adelsfamilj vadade hon i kulturellt kapital. Dåtidens trender inom filosofi, mytologi, språk, musik och måleri behärskade hon, och därtill schackspel. En av hennes teckningar skickades till ingen mindre än Michelangelo, då i 60-årsåldern, med önskan om ett omdöme och lite distanshandledning – vilket hon fick!
Att Nivaagaards malerisamling nu visar en utställning med hennes porträtt är egentligen en sensation. Att konstmuseet själv råkar äga konstnärens stora familjeporträtt från 1559 har nog varit betydelsefullt – europeiska tungviktare som Gemäldegalerie i Berlin och Galleria Colonna i Rom har lånat ut sina unika målningar.
Konstverken visas i suggestivt belysta salar, där stämningen nästan är högtidlig. I dunklet rör jag mig sakta från ansikte till ansikte. Överallt möter klarögda renässansmänniskor min granskande blick. Fullständigt avslappnade kikar de fram genom seklerna, påtagligt närvarande som vore de av kött och blod. Den realistiska stilen, där mikroskopiskt små detaljer i ögonfransar, hårlockar och sidentyg framträder lika tydligt som i ett fotografi, är lätt hypnotisk.
Flera målningar är självporträtt, som det under 1500-talet fanns en särskild efterfrågan på. En kvinna och yrkesverksam konstnär betraktades nämligen då som så pass ovanlig att bilder av detta ”mirakel” blev åtråvärda samlarobjekt. Lite absurt, förstås – men för oss idag, en rikedom. Vi kan föreställa oss hur hon såg ut, kanske frammana hennes röst eller kroppsspråk. Endast ett självporträtt av Rafael finns bevarat, likaså av Leonardo da Vinci. Av Michelangelo – inget.
Sofonisba Anguissola skildrade något som nästan ingen annan renässanskonstnär gjorde: skrattande människor och barn. På utställningen möter vi detta originella drag i familjebilder, där konstnärens syskon spelar schack eller poserar med sin pappa och familjens hund. De utstrålar en sådan rak spontanitet och självklar glädje, långt från hennes samtida kollegors många gravallvarliga bilder av bibliska profeter och maktfullkomliga härskare
Länge dröjer jag mig kvar inför den märkliga ”Bernardino Campi målar Sofonisba Anguissola”, som skildrar en manlig målare i färd med att porträttera en kvinna – nämligen Sofonisba Anguissola själv. Vad är syftet? Kanske är det lärlingens ödmjuka hyllning till mentorn, ett sätt att säga ”se, här är han som skapade mig, han som lärde mig yrket”?
Måhända. Men bilden kan lika gärna tolkas som en subtilt retsam knuff mot den i konsthistorien okände Bernardino Campi. Han håller nämligen en målarstock i handen, ett verktyg som främst oetablerade konstnärer använde – ett slags diss, således. Därtill är hans kropp och ansikte skildrade med större omsorg och bättre teknik, jämfört med hur Anguissolas egna drag själv framtonar i porträttet han målar – hon verkar alltså säga: ”jag är en bättre porträttmålare än du, se själv!”
Oavsett hur man väljer att tolka bilden är detta ett faktum: Sofonisba Anguissola var en suverän iakttagare av gester, blickar och sinnesstämningar, och förmådde förmedla sina intryck med frank ärlighet och osentimental hållning. Allt detta har jag anat under 30 år, men får först nu en rejäl möjlighet att få misstankarna bekräftade. Det är en ren välsignelse.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan den 22 december 2022.