Så blev konsten i Citytunneln
30 miljoner lades på offentlig konst i Citytunneln. Men av verken är det kanske bara ett som levde upp till de högst ställda förväntningarna.
Sju års planering och arbete, helt nybyggda platser, avancerad arkitektur och ingenjörskonst – i det sammanhanget har konsten i Citytunneln kommit till. Tillfället är helt unikt och måste verkligen varit en utmaning för de fyra konstnärerna Tania Ruiz Gutiérrez, Gunilla Klingberg, Christian Partos och Kristina Matousch. Konsten har kostat ungefär 30 miljoner kronor – förvisso mycket pengar, men ändå en struntsumma i hela Citytunnelns budget på cirka 10 miljarder kronor.
På väggarna i tunneln på Malmö C nedre seglar Tania Ruiz Gutiérrez rörliga bilder sakta förbi i installationen Annorstädes. Hennes videoverk här är om inte allra störst i världen, så bland de största som gjorts. Hela 90 timmars film visas i 44 rörliga bildprojektioner på rad längs stationsrummets väggytor. Varje bildprojektion har formen av ett fönster i en tågkupé, och effekten när bilderna rör sig genom dessa illusoriska fönster blir, att man får känslan av att hela plattformen är en kupé som rör sig genom det framglidande landskapet utanför. Detta landskap skiftar hela tiden karaktär – bildmaterialet är hämtat från hela världen.
Gemensamt för de platser som Ruiz Gutiérrez filmat är, att de alla befinner sig i gränslandet mellan stad och land. De är den globaliserade världens förorter, begynnande stadsbebyggelse, byar på väg att bli storstäder. Kanske som Malmö, helt enkelt. Dessutom befinner sig ju staden själv på en gräns: den mot Danmark.
Den som reser från Malmö C nedre kan låtsas vara på jordenrunt-resa och ständigt upptäcka nya möjliga resmål under väntetiden på perrongen. Golv, väggar och tak är här mörka och det behövs verkligen ljusinsläpp, vilket ju är precis vad Ruiz Gutiérrez verk bidrar med.
Annorstädes är platsspecifikt i ordets bästa bemärkelse – konstnären lyfter fram det mångkulturella Malmö, en plats som många reser till och från varje dag mot eller från fjärran länder och påminner också om stadens nutida och historiska position som port mot världen. Den resenär som kanske pendlar och kommer hit samma tid varje dag ser alla 90 timmarnas film under ungefär två år – så lång tid tar det innan man ser samma plats passera förbi två gånger. Å andra sidan: när det väl sker, har så lång tid gått att man nog ändå inte känner igen sig.
De verk som Kristina Matousch gjort för Station Hyllie knyter an till platsens historia. Hennes verk är tänkta att påminna om att arkeologer funnit spår efter människor som levde här för 5 000 år sedan, bland annat fördjupningar i marken efter massiva pålar som bildat en skyddsmur, en palissad, men bränts ned och förkolnat. För att minna om denna har hon låtit de enorma betongkolonnerna på perrongen få sina baser nedsänkta i svart, glittrande grus som ska föreställa kol – en symbolisk framställning av jord.
Det runda tak som i markplan skyddar nedgången mot den underjordiska stationen hyser ett annat av naturens element: elden. I verket Minuten skyndar sig en symbolisk orange eldslåga snabbt runt, runt i takets cirkel som ett elektroniskt solur. Elementet luft finns i utskurna stiliserade ansikten i vindskydden under taket. Även om konsten på station Hyllie är snyggt minimalistisk är jag rädd att många kommer missa kopplingen till naturens element och den arkeologiska historien, därtill är signalerna alltför tunna.
Christian Partos har i sitt verk Spårsken på station Triangeln samarbetat med en insektsforskare, en entomolog. Tillsammans har de programmerat LED-belysning vars blinkande skutt och ilande inspirerats av rörelsemönster hos de insekter som finns i tunnlarna och som kanske vågar sig upp på perrongerna när passagerarna försvunnit in i tågen.
De flerfärgade ljusfenomenen i lamporna bildar abstrakta, rörliga bilder – oförutsägbara och överraskande. Det är roligt att fundera över vilket slags djur som inspirerat vilka rörelser – inte säkert att det enbart är myggor, flugor eller till och med kackerlackor: jag kanske har tänkt på marsvin! sa konstnären skämtsamt under pressvisningen.
Ljusinstallationen fungerar bra mot det ljusa och vita perrongrummet på Triangeln. Jag blir knappast slagen till marken av hänförelse, men det är ganska fascinerande att följa de ständigt nya bilderna som svischar förbi.

På samma station finns Gunilla Klingbergs verk, som innehåller den typ av mönster hon arbetat med i några år nu: sammanfogade symboler, logotyper och märken som på oväntade sätt samspelar i geometrisk ornamentik. Dessa mönster breder ut sig i betonggolvet och verkar vid en första anblick vara en grå- och svartmönstrad orientalisk matta men bygger alltså på ihopkrokade symboler för toalett, rulltrappa, brandfara, fred och en rad andra saker.
Titeln är Vardagslivets mönster och tanken är väl just det: att se något vackert i den grå vardagen, att se övergripande harmonisk enhet i det plottriga, småttiga. En högre mening i pendlarens oändligt upprepade veckolunk. Väggarna runtikring är betong och väldigt, väldigt grå. Så även golvets färg. Mönstren svarta. Varför inte mera vågade färgval i all denna grå vardag?
Gunilla Klingbergs artificiella sol i taket, Halo, är förvisso orange. Den består av lysrör i olika längder. Bredvid, ett knippe övervakningsklot: kulor täckta av spegelglas som avslöjar vem som står bakom dig i rulltrappan utan att du behöver vända dig om. Men, vad skiljer dessa kulor och lysrör från en vanlig juldekoration i en av stadens shoppinggallerior?
Samma fråga kan man ställa till Klingbergs verk i den norra uppgången på Triangeln: utskurna blommor i stål fästade på väggen i verket Lotus. Dekorativt, kanske. Men är det verkligen den offentliga konstens viktigaste uppgift? Ja, för hundra år sedan, för femtio år sedan. Fast inte idag. Konsten på offentliga platser måste beröra och utmana. Den måste uppmana till interaktion och eftertanke om den ska fungera och försvara sin plats i rummet. Inte bara vara dekorativ. Då kommer den aldrig att överrösta det offentliga rummets alla andra visuella intryck – framförallt reklamens.
Mycket tid, energi och pengar har lagts på denna nya, platsspecifika samtidskonst i Citytunneln. Konstnärer har arbetat under flera år med just dessa speciella utrymmen i åtanke. Inga kostnader har sparats, inga besvär har varit för stora. Alla goda förutsättningar har funnits. Finansiärerna Citytunneln, Statens konstråd och Malmö stad är stora aktörer, inga ideella smågallerier, inga nedläggningshotade tynande konsthallar eller konstföreningar som bygger sin verksamhet på medlemmarnas välvilja. Detta är de stora elefanterna. Därför är det här ett av få tillfällen när verkligen kan ställa krav på konstupplevelsen, ha höga förväntningar. Detta ska vara det bästa av det bästa, konst som är framåtblickande, käftsmällande, vågad och överraskande. Allt annat är fega kompromisser. Allt annat är en besvikelse.
Det enda som faktiskt håller måttet ur detta perspektiv är Tania Ruiz Gutiérrez verk Annorstädes. Det är oavbrutet lockande och svårt att slita ögonen från. Det är sutbilt poetiskt och samtidigt ganska explicit politiskt i sin stillsamma reflektion över den dragningskraft som världens överbefolkade städer utövar på mänskligheten.
Rörelsen i bilderna placerar betraktaren på perrongen mitt i ett flöde av rörelse och en strömmande, självklar kontakt med andra människor, kanske också de morgontrötta och frusna eller glada och festsugna – påminner om att jag är bara en av fem miljarder här på klotet. Du och jag är människor bland andra, Malmö är en liten stad bland andra – men nu med stormsteg på väg ut i den stora världen.
Publicerad i Helsingborgs Dagblad 12 december 2010