Religiös konst: vapen i kampen mot reformationen
Nationalmuseum i Stockholm förvärvade år 2020 den italienska barockmålaren Artemisia Gentileschis verk ”Den heliga Katarina av Alexandria”. Här är historien bakom målningen.
”Flicka med pärlörhänge”. Så heter den här målningen alltså inte. Nej, det är ju titeln på holländaren Johannes Vermeers berömda porträtt, som 2003 inspirerade Peter Webber till Hollywood-filmen med Scarlett Johansson i huvudrollen.
Ändå är pärlörhänget den detalj som drar blicken till sig, med sin blankt skimrande yta. Först i andra hand riktar vi uppmärksamheten mot den unga kvinna som bär smycket, och funderar över vem hon är.
Varför lutar hon sig mot en skrynklig bok? Hur hamnade hon, med liljevita händer och elegant klänning, ensam vid en klippa? Är hon verkligen klädd för promenad? Har hon tappat bort sitt sällskap? Lockas inte stråtrövare av guld, pärlor och siden?
Kvinnan behöver inte bry sig om sådana världsliga ting. Hon är nämligen ett helgon, den heliga Katarina av Alexandria. Ska vi tro legenden, led hon martyrdöden i Egypten på 300-talet, när kristna ännu jagades och mördades i det romerska riket.
1 300 år senare, under 1630-talet, målades Katarinabilden av Artemisia Gentileschi. Porträttet är knappast dokumentärt, utan baserar sig på katolska kyrkans rätt svajiga uppgifter om martyrerna, enligt vilka Katarina var ung, ogift och känd för sin skönhet och visdom. Därtill härstammade hon från en kunglig familj.
Konstnären levde då i ett mycket katolskt Neapel, där pärlor ännu betraktades som bevis på Guds existens – ungefär på samma sätt som jungfrufödseln.
Artemisia Gentileschi har därför klätt Katarina i slösande sidenveck och purpurröda våder. Liksom den vita pärlan är hennes bleka händer noggrant skildrade; detta är knappast en vanlig piga. Boken är inte heller en vanlig bok, utan en symbol för hennes lärdom och klokskap – hämtad från det förmodat religiösa innehållet. Inte konstigt att Katarina i trygg förvissning riktar blicken mot himlen.
Pärlan, så påtagligt betonad, har också underliggande betydelser. Den står för Katarinas jungfruliga ungdom och oskuld, men påminner även om kristendomens grundläggande underverk: liksom Maria alldeles på egen hand blev havande med Jesus, bildas ju pärlor av sig själva i snäckor – ett mirakel!
Handlar religion verkligen om sådant magiskt trolleri? Kristendomens kärna bygger väl snarare på moralisk resning och etiska principer? Vilken är egentligen trons sanna natur? Med sådana besvärliga frågor hade Martin Luther under 1500-talet inlett den debatt som skulle skaka hela kristendomen i sina grundvalar. Efter ett sekel eskalerade saken till fullskalig väpnad konflikt när det trettioåriga kriget bröt ut 1618.
Striderna mellan nordeuropeiska protestanter och påvens trupper hade kommit ungefär halvvägs när Artemisia Gentileschi målade Katarina. Konstnären levde då i ett mycket katolskt Neapel, där pärlor ännu betraktades som bevis på Guds existens – ungefär på samma sätt som jungfrufödseln. För en dåtida betraktare var det därför helt logiskt att Katarina, den troget kristna, bar ett pärlörhänge.
Symboliken lever faktiskt fortfarande, fast på ett något förvanskat vis. Det latinska ordet för snäcka eller snäckskal, concha, fungerar idag på spanska som vulgärt slanguttryck för kvinnors könsorgan.
Artemisia Gentileschi hade hemma i Rom vuxit upp i en konstnärsateljé, eftersom fadern Orazio var målare. Efter moderns död, då dottern var 12 år, blev hon hans assistent och lärling. Lösningen var både praktisk och ekonomiskt fördelaktig; fyra händer är snabbare än två, familjefirmans omsättning ökade – och dottern blev yrkesutbildad.
Europas första konstakademi hade öppnat i Florens 1563, men accepterade enbart manliga studenter. En kvinna var hänvisad att gå som lärling, och helst inom familjen. Tonårstjejer som springer runt på stan och jobbar hos främlingar var av sedlighetsskäl otänkbart, åtminstone i den medelklass dit konstnärerna gärna räknade sig.
Orazio Gentileschi lärde dottern den stil som målarkollegan Caravaggio under 1590-talet hade introducerat, som kallades chiaroscuro. På svenska blir det klärobskyr, eller ”ljus-mörkermåleri” – och handlar om kontraster, där starkt belysta detaljer ställs mot djupa skuggor. Att Artemisia Gentileschi låter ljuset flöda över Katarinas högra ansiktshalva, men nästan döljer den vänstra, är skickligt utförd klärobskyr.
Det dramatiska tilltalet hade utvecklats i dialog med katolska kyrkan. Kardinaler och påvar begrep att konsten hade retorisk potential, möjlig att ställa mot de reformistiska idéer som spred sig i Nordeuropa. Därför bekämpades Luthers reformation inte enbart på slagfältet; ett lika viktigt vapen blev ett kraftfullt visuellt artilleri av intagande bilder, där katolsk tro skildras som en livsavgörande mänsklig erfarenhet.
Religion handlar ju trots allt om inre övertygelse. Att tvinga folk konvertera under vapenhot är en varken särskilt långsiktig eller trovärdig strategi. Kanske vann man fler själar genom religiös konst, levererad av tidens skickligaste konstnärer och effektivt distribuerad av katolska kyrkan?
Artemisia Gentileschi är känd för sina våldsamt dramatiska skildringar av bibliska kvinnor som Salome, Susanna och Judit. Med sin mer meditativa karaktär, skiljer sig Katarina-bilden från dem. Ändå rimmade den väl med det budskap om andlig övertygelse som dåtidens mest muskulösa propagandamaskineri ville förmedla: en flicka med pärlörhänge, som ensam i vildmarken förmår hämta kraft i de religiösa berättelser som hon både bokstavligt och symboliskt stöder sig mot.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2020.