Randi Fisher: Banbrytande modernist
Min avhandling handlade om den svenska konstnären Randi Fisher (1920-1997). Vid hundraårsminnet av hennes födelse skrev jag den här texten.
Som student i konstvetenskap fick jag under 1990-talet lära mig att höjdpunkten i svensk modern konst lanserades med ”1947 års män”. Dessa konstnärer, berättade kursboken, var de första som experimenterade med helt nonfigurativt måleri – det vill säga konst som inte föreställer något. Allt bygger på färg och form, linjer och geometri.
De slog igenom våren 1947 på Stockholmsgalleriet Färg och Form, ett ställe som drevs av ett gäng konstnärer, bland andra dåvarande professorn på Konstakademin Sven X-et Erixson. Under rubriken ”Ung konst” lyfte galleriet fram några av X-ets elever: målarna Olle Bonniér, Randi Fisher, Olle Gill, Lage Lindell, Pierre Olofsson, Karl Axel Pehrson, Lennart Rodhe, Armand Rossander och Uno Vallman. Därtill två skulptörer; Knut-Erik Lindberg och Liss Eriksson.
I sin recension av ”Ung konst” kallade Expressens kritiker Lars Erik Åström konstnärerna för ”1947 års män”. Syftet var att påminna läsarna om det stora genomslag som en konstnärsgrupp, ledd av Isaac Grünewald, fått 1909 när de för första gången ställde ut sin moderna, Matisse-inspirerade konst i Sverige – en grupp som kallades ”1909 års män”.
Trots att ”1947 års män” hittades på av en konstkritiker och inte av konstnärerna själva fastnade etiketten direkt. Gruppnamnet användes i alla de översiktsverk om svensk modern konsthistoria, som just vid den här tiden började skrivas. Inte märkligt, alltså, att vi länge trodde att ingen kvinna fanns bland dem – det hörs ju på namnet.
1947 års man eller kvinna – alldeles oavsett blev tiden efter utställningen intensiv för Randi Fisher. Hennes måleri i olja, tempera, gouache och akvarell var efterfrågat både hos gallerier och samlare. Bokförläggaren Gerhard Bonnier köpte flera av hennes verk, och gav henne i uppdrag att formge förlagets böcker. Randi Fisher gjorde bokomslagen till Maria Wines diktsamlingar under 1950-talet, och även för Ulla Isakssons romaner hos Rabén & Sjögren.
Redan i mitten av 1940-talet hade hon haft uppdrag som formgivare när Helsingborgs stadsteaters dåvarande chef Ingmar Bergman lagt märke till hennes stilsäkra förmåga att fånga dramatiska berättelser. Hennes teateraffischer för ”Macbeth” och ”Fan ger ett anbud”, som bägge sattes upp 1944, finns fortfarande kvar. Bergman engagerade henne också som skådespelare: 1949 spelade Randi Fisher en tyst roll som madonnalik drömfigur i filmen ”Fängelse”.
1943 hade hennes syster Else gift sig med Ingmar Bergman. I lysningspresent fick de av Randi ett självporträtt med allvarligt granskande blick och nästan sjukligt gulgrönt ansikte. Som bröllopsgåva framstår det som något udda. Kanske var det en systerligt kärleksfylld, ja kanske rentav ironisk protest mot den traditionella institution som äktenskapet är? Eller var konstnären helt enkelt nöjd med bilden, och ville därför ge den till brudparet? I vilket fall som helst vittnar självporträttet om mod att hävda en ärlig självbild, varken insmickrande eller idealiserad.
Redan som barn visade systrarna intresse för konstnärliga uttryck: först dans och senare teater. Fotografier visar hur de som tonåringar i hemmet iscensatte berättelser med avancerade kostymer och stor inlevelse. Medan Else Fisher blev koreograf och dansare, gick Randi i deras mors fotspår och blev konstnär.
Som dotter till Eivor Fisher, textilkonstnär och huvudlärare på Tekniska skolan (dagens Konstfack), låg konstnärsyrket nära till hands – och att kvinnor kunde vara konstnärer upplevde Randi Fisher ju som en självklarhet redan från födseln. Bland moderns många lärarkollegor fanns Märta Måås-konstnären Barbro Nilsson, som ofta gästade hemmet. Eivors vän, författaren och teologen Emilia Fogelklou, var Randi Fishers gudmor.
Under 1950-talet arbetade Randi Fisher, likt många kollegor, med att bryta konstens aura av komplicerat särintresse för innerstadens galleribesökare. Under mottot ”Konsten till folket!” argumenterade de unga konstnärerna för att konst skulle finnas överallt i samhället: på skolor, postkontor, personalmatsalar, barnteatrar och i hyreshus.
När Stockholmsförorterna Västertorp och Hägersten byggdes under decennierna efter kriget var Randi Fisher en av många konstnärer som skapade väggmålningar för hyreshusens trappuppgångar. Hennes ridå med cirkusmotiv för teatern i Hägerstens Medborgarhus syddes i applikationsteknik på Handarbetets vänner.
På uppdrag av Statens konstråd gjorde hon 1951 en stor väggmålning på Småskoleseminariet i Landskrona. Motivet är hämtat från Ven, där Randi Fisher gärna tillbringade somrarna med familjen. Hennes förarbeten, som finns på Skissernas museum i Lund, visar landskap med plöjande traktorer, glada bagare och båtar i hamnen. Målningen är numer täckt med rollad plastfärg, men kan plockas fram med experthjälp. Att detta ännu inte gjorts är tråkigt. Nu, när konstnären 100-årsjubilerar och målningen fyller 70 nästa år, borde Landskrona stad kunna ordna de ekonomiska resurser som behövs
Randi Fisher gifte sig 1945 med konstnären och akademikamraten Olle Gill. När dottern Katarina föddes 1948 bestämde föräldrarna sig för en helt tidsbalanserad ansvarsmodell: varannan dag var arbetsdag och varannan barn-dag. Fisher ville inte riskera att fastna i rollen som enbart mor och ”konstnärshustru” med penslarna undanlagda på hyllan.
Också genom sin klädsel märkte hon ut sig. Till skillnad från de flesta andra kvinnor i Stockholm vid den här tiden var hon alltid klädd i långbyxor. Flera bevarade fotografier och teckningar som föreställer henne i Konstakademins elevtidning Palettskrap vittnar om detta, bland annat då hon under en fest dansar med Isaac Grünewald.
Då renoveringen av Västerås domkyrka inleddes under 1950-talet fick Randi Fisher uppdrag att skapa glasmålningar för tre fönster i den gamla 1200-talskatedralen. I målningarna, som fick titeln ”De tre stegen”, arbetade hon helt nonfigurativt. I ett sammanhang där föreställande bilder av bibliska figurer ännu dominerade i kyrkorummet, var Fisher en pionjär och den första konstnären i Sverige som använde icke-föreställande uttryck i konst för kyrkan.
Under arbetet i Västerås fick Fisher rådet av kollegan Lennart Rodhe att söka sig till den skicklige glasbrännaren Ralph Bergholtz, som utanför Arild i nordvästra Skåne drev Glasverkstan på Skäret. I samarbete med honom skapades ”De tre stegen”, som stod klara 1960. Parallellt brändes Fishers glasmålningar för Ängby kyrka i Bromma, som invigdes 1959 där hennes morbror Björn Hedvall var arkitekt.
Randi Fisher hade en separatutställning på galleri Färg och form i Stockholm 1956, men släppte strax det traditionella måleriet för att enbart arbeta med offentlig konst – främst glas. Hennes nonfigurativa glasmålningar finns i Voxtorps kyrka utanför Kalmar, i Östra sjukhusets kyrka i Malmö, Norrtälje kyrka, Garda kyrka på Gotland och Tycho Brahe-skolan i Helsingborg.
Efter att ha skilt sig från Olle Gill 1960, gifte Randi Fisher sig med Ralph Bergholtz 1963, när hon var 43 år. Samma år föddes dottern Pia. Paret bodde intill Glasverkstan och arbetade under 1960-talet med Göteborgsarkitekten Johannes Olivegren – ett samarbete som resulterade i glasmåleri för mer än 25 kyrkor över hela landet.
Ingen av konstnärerna var särskilt religiös, men eftersom de många nya förorter som byggdes under 1960-talet inte bara skulle förses med köpcentrum och tunnelbanestationer utan också kyrkor, var uppdragen många – och Johannes Olivegren en populär arkitekt för det som kallades ”småkyrkor”. Därför kom Fishers glasmåleri att så ofta hamna i kyrkorum, trots att både hon och Bergholtz ofta förespråkade glasmåleri i profana sammanhang.
Äktenskapet med Ralph Bergholtz tog slut under 1970-talets andra hälft och den yngsta dottern flyttade tidigt utomlands för att leva i USA. Fisher bröt 1978 upp från konstnärstillvaron för att söka ett annat liv. Under 1980-talets första fem år var hon bosatt i Köpenhamn för att arbeta i internationella ideella organisationer, bland dem Greenpeace, Emmausrörelsen och Amnesty. Hon reste, oftast på egen hand, över hela världen: Rom, Turkiet, Nicaragua, Spanien, Indien, Kuba, Nya Zeeland och Australien. Ofta med ryggsäck, alltid med liten budget.
Då och då arbetade hon med dottern Katarina Gill, som ärvt Glasverkstaden då Ralph Bergholz dött 1988. Under de intensiva kringresande åren drog Fisher på sig lungbesvär, vilket så småningom ledde till hennes död 1997.
Randi Fishers ointresse för materiella ting och livslånga övertygelse om att låta sitt skapande komma andra till del avspeglas i det lilla hon lämnade efter sig: en ryggsäck med enkla ägodelar, de konstverk som fanns hos familjen, skisser och arbetsmaterial som blivit kvar i Glasverkstaden.
Som slutpunkt för ett rikt konstnärskap är det en talande bild av enormt stark konsekvens i handling, politiska ideal och egalitär strävan som Randi Fisher tidigt anammade och förblev trogen livet igenom.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan och HD den 31 mars 2020.