Nell Walden: En kvinna i stormens öga
Om en unik kvinna i den svenska modernismen, Nell Walden från Landskrona, som hamnade mitt i den dynamiska kretsen kring Der Sturm i början av 1900-talet.
Landskronadottern Nell Walden (1887-1975) är förmodligen Skånes mest okända världsberömda person. Hennes historia påminner om många andras. Kvinna, modernist, gift med manlig modernist – och i konsthistorien: ingen. Visst låter det bekant?
Fast i Landskrona har Nell Walden ändå hela tiden varit någon. Landskrona museum har länge haft en permanent utställning med hennes konst. Understrukit att hon förmodligen var den första svenska konstnären att i offentligheten måla nonfigurativt (eftersom Hilma af Klint ju höll sitt måleri hemligt). Besökare har fikat i museets Café Nell Walden.
Dessutom var hon definitivt någon också i sin samtid, för att inte säga världsberömd, åtminstone i europeiska intellektuella kretsar – även om de manliga konsthistoriker som under efterkrigstiden skrev modernismens historia ignorerade detta. Därför: exit Nell Walden.
Berättelsen om hur det egentligen förhöll sig har alltså länge förblivit outsagd. Inte förrän nu, i samband med den stora utställningen ”Nell Walden och Der Sturm” som öppnar i Landskrona, tas nya grepp på detta komplexa och spännande liv och konstnärskap.
Nell Walden levde och verkade under den unga modernismens mest expansiva, rörliga och sökande år. Vem var hon? Vilken var hennes roll i det stora modernistiska maskineriet Der Sturm?
Hon mötte den tyska musikern och redaktören Herwarth Walden första gången 1911. Då hette hon Nelly Roslund och var 24 år. Ett och ett halvt år senare var de gifta och bägge drivande i jätteprojektet Der Sturm: En kulturtidskrift och ett galleri som så småningom resulterade i en konstsamling.
Mycket medvetet formade hon sin persona och lät Nelly Roslund bli Nell Walden; ett förnamn utan gullig förminskande ändelse och till på köpet androgynt anstruket. Efternamnet Walden hade maken hämtat från Skogsliv vid Walden, skriven av Henry David Thoreau som ibland betraktas som en av anarkismens tidigaste förespråkare.
Der Sturm var ett nav i den tyska expressionismen, i vars dynamik konstnärer från hela Europa rörde sig. Der Blaue Reiter-konstnärer som Vassily Kandinsky och Gabriele Münter, men också Gösta Adrian-Nilsson (GAN) från Lund, Marc Chagall, Sonia Delaunay och många andra. Nell Walden verkar målmedvetet ha gått in för att intensifiera och expandera rörelsen, dittills driven av entusiasm och engagemang men knappast särskilt mycket långsiktighet.
Utställningen, som grundar sig på konsthistorikern Jessica Sjöholm-Skrubbes forskning, speglar en nutida syn på konstskapande under modernismen. Fjärran är den logik som finns i klassiska översiktsverk där modernismens individer avlöser varandra likt stafettlöpare längs en bana mot framtiden: det ensamma geniet som avverkar sitt avsnitt på arenan för att sedan lämna över till nästa ism.
Här handlar det istället om att se modernismen som mångstämmig och kollektiv, kanske som en oöverskådlig men ändå oemotståndlig cirkus. I en syn på modernismen som urspårad revy blir storstjärnorna bara en av många viktiga beståndsdelar. För att verkligen förstå sambanden måste sökarljuset riktas bort från scenen och mot kulisserna. Vad vore solisterna utan scenografin, vad vore cirkusen utan vaktmästaren som krattar manegen?
På samma sätt vill utställningen visa att konst förvisso skapas av konstnärer, men att det krävs gallerister, utställningsarrangörer, köpare, publik och kritiker för att det ska bli någonting av. Och konstsamlare.
För samlade gjorde Nell Walden. Hon köpte verk av konstnärskollegor, skrev artiklar om dem och marknadsförde sig själv och maken som konstsamlare. I en lustig krock mellan borgerlig konvenans och modernistisk ambition poserar de som konstmecenater i ett foto från 1916 omgivna av tjusiga möbler, vackert porslin – och expressionistiska målningar ur samlingen.
Decenniet senare, efter skilsmässan, låter Nell Walden upprepa nästan samma foto. Makens stol gapar nu tom, hennes hår utsläppt och kortklippt – och på väggarna bakom enbart målningar signerade Nell Walden.
Samlingen var hennes, inte deras. Dokument och kontrakt visar tydligt detta. Förmodligen erbjöd samlarrollen Nell Walden en frihet och maktposition hon som kvinna, trots ett emanciperat 1910- och 20-tal, ännu inte kunde hitta på annat håll. Ändå var det mer effektivt att framtona som samlande par, och säkert negativt för Herwarth Walden att framstå som ekonomiskt svagare än hustrun.
Efter skilsmässan och även efter hans död arbetade hon ändå på att hålla liv i bilden av honom som förgrundsgestalt i Der Sturm och konstsamlingen – trots att hon själv förmodligen var den verkliga spindeln i nätet.
Texten publicerades ursprungligen i HD och Sydsvenskan 2016.