Kungar, bronskvinnor, Plop Art. Konst i offentliga rum
De flesta har nog en idé om vad offentlig konst är. Eller; de har en idé om vad offentlig konst var en gång i tiden. Idag har konsten i offentlig miljöer tagit nya vägar.
En vinterförmiddag i Malmö 2010 står jag mitt på Stortorget med en grupp studenter invid John Börjesons skulptur från 1896 av Karl X Gustav till häst. Många stampar fötterna i snön på marken och hoppar på stället för att få igång blodcirkulationen. Kylan kom tidigt i år. Ändå har vi seminarier utomhus, är på stan under förmiddagarna och tolkar offentlig konst på plats.
På schemat idag står Carl Fredrik Reuterswärds knutna revolver från 1980, Non Violence, tillsammans med gatukonst på P-huset Annas lagliga graffitivägg och Axel Wallenbergs skulptur från 1951 för att minnas flyktingmottagandet i Malmö efter kriget, Till erinran. Och så kungen då, på hästen.
”Jag hade aldrig sett honom förr, typ!” utbrister en av studenterna. ”Jag har gått här förbi hundratals gånger men aldrig lagt märke till kungen!”
Ändå är Karl X placerad mycket anslående mitt på det centralt belägna torget nära centralstationen. En stund senare, när vi står invid Stadsbiblioteket och framför Axel Wallenbergs Till erinran, visar det sig att ingen av de 23 studenterna i gruppen kände till verket sedan tidigare. Ändå har de kämpat väl med att få ihop en analys av kvinnan i brons som välkomnande sträcker fram armarna.
En kung till häst, en kvinna i klänning på sockel. Brons, granit. Det förra och förrförra seklets offentliga konst i realistisk och försiktigt modernistisk stil verkar inte ha gjort avtryck i de unga studenternas värld. Förstås. Mycket annat konkurrerar om uppmärksamheten i det offentliga rummet; inte bara gigantiska annonstavlor med halvnakna människor utan blinkande butiksskyltar, musik ur högtalare på restaurangernas uteserveringar, intensiv bil- och busstrafik.
Studenterna är inte ensamma om att uppleva konst i det offentliga rummet som stum och anonym. De delar sin upplevelse med många människor. Ibland karaktäriseras offentliga konstverk som plop art – eller på svenska ”plopp-konst” – det vill säga konst som utan större eftertanke ploppats eller släppts ned på en plats med det vaga syftet att ”försköna”. Utan att de som bor eller arbetar där tillfrågats, utan reflexion över konstverkets relation till platsen, placeras en skulptur någonstans.
Man kan tänka på ryttarstatyer och andra monument men också det tidiga 1900-talets många skulpturer av nakna damer, ofta med vagt allegoriska titlar som ”Våren” eller ”Sommaren” eller ”Glädje”, men även högmodernistiska verk från 1960-talet och framåt, abstrakta eller nonfigurativa.
Konstnärer som arbetar med offentlig konst idag söker sig oftast bort från modernismens estetik, och företeelsen plop-art blir allt ovanligare. Ändå återkommer ständigt debatter där brukarna som lever nära konsten känner sig förbigångna och överkörda, som i fallet med Jim Dines gigantiska Pinocchio-skulptur (i brons) Walking to Borås från 2008.
Kanske borde begreppet ”offentlig konst” helt och hållet ges nya definitioner? Kanske skulle det kunna vidgas från att gälla mer eller mindre samtida eller modernistiska bronsskulpturer placerade i det offentliga rummet till att betyda, att konstnärer arbetar i offentligheten? Att det handlade om ”offentliga konstnärer” snarare än ”offentlig konst”?
Offentlig konst skulle i så fall kunna se ut precis så som arbetet har sett ut i SKISS-projekten. Konstnärerna har ju här arbetat tillsammans med dem som ibland i offentlig konst-sammanhang kallas för ”brukarna”, konstens användare. Konsten har i SKISS nått platser och människor den annars inte skulle komma nära. Kanske borde staten, regioner och kommuner istället för att finansiera offentlig konst satsa på projekt som SKISS?
Faktum är ju, att många konstnärer idag redan arbetar projektbaserat i samarbete med konstens brukare på de mest skiftande sätt. Vissa påminner mer, andra mindre, om verksamheten inom SKISS-projekten. Det finns åtskilliga exempel, men med tanke på de mål som satts upp för SKISS – att nå ut med konst till en bredare publik, att vidga bildkonstnärernas verksamhetsmöjligheter och bidra till minskade psykosociala belastningar i arbetslivet – kan man nämna två exempel.
Den brittiska konstnären Jeremy Deller samarbetade 2001 med lokalbefolkning och historiesällskap för att på plats rekonstruera det som kallats Slaget vid Orgreave – den strid som 1984 stod mellan polis och strejkande gruvarbetare i den lilla byn Orgreave i Storbritannien.
Bland alla de skådespelare och statister som deltog i rekonstruktionen fanns även människor som drabbades av våldsamheterna 1984. Många av dem hade kanske inte talat med varandra sedan dess. Iscensättningen filmades och visades i BBC. Syftet var att bearbeta de traumatiska händelserna men även ge striden tyngd och betydelse i den brittiska historieskrivningen. Projektet genomfördes inom ramarna för Artangel, den brittiska organisation som med stöd av The Arts Council producerar exceptionella samtidskonstprojekt.
I Sverige finns Astrid Göranssons På plats i Fridhem från 2008 där människor i miljonprogramsområdet Fridhem i Karlshamn engagerades i sökandet efter områdets ”galjonsfigur”. Många av invånarna var flyktingar och låginkomsttagare och ganska få i området umgicks vid projektets start med varandra. Astrid Göransson knöt an till Karlshamns historiska betydelse i sjöfarten och lyfte, med stadshistorisk, geografisk och konsthistorisk förankring fram de boende som presumtiva galjonsfigurer, i konkret såväl som i överförd bemärkelse. Sökandet skedde genom en tävling och omröstning, kantad av åtskilliga gemensamma planeringsträffar. Efter hand som man lärde känna varandra kom allt fler boende att delta.
Projektet, som genomfördes på Statens konstråds uppdrag, resulterade i en galjonsfigur – en bemålad träskulptur – för vilken en Fridhemsbo stått modell, och porträttfotografier i trappuppgångar av nio andra invånare. Många människor som var ovana vid konst kände sig tilltalade och deltog därför i det mångåriga projektet vars betydelse sträckte sig långt utöver de konkreta konstverken.
Inget av dessa projekt utfördes förvisso på arbetsplatser, utan i en by och i ett bostadsområde, men med utgångspunkt i en grupp människor som delade något gemensamt: platsen de levde på och dess historia. Verken var platsspecifika i ordets bästa bemärkelse. Projekten var också i allra högsta grad baserade på sociala relationer och social interaktion på nya och oväntade sätt mellan deltagarna i projekten. Samtidigt var de öppna till sin karaktär: när den konstnärliga processen inleddes visste man inte hur den skulle sluta. Egentligen var det själva processerna som stod i centrum, precis som i SKISS-projekten.
Konstprojekt som Jeremy Dellers och Astrid Göranssons kallas ibland community art, eller new genre public art, ett begrepp som myntats av konstnären Suzanne Lacy. Bägge termerna är försök att ringa in detta nya, att socialt baserad processinriktad konst, med brukarna i centrum, kan ses som en förgrening och nyutveckling av den offentliga konsten. Community refererar till en kommun, alltså en grupp, men också något kommunalt, något gemensamt. Samtidigt kan man också förknippa det gemensamma med det offentliga, den konst som är ”allas”.
Om offentlig konst uppfattas som plopp-konst, det vill säga icke-efterfrågad, oengagerande, kanske till och med arrogant och platslös, beror det på att något brustit i tilltal och planering. Konsten upplevs som kommande uppifrån och utifrån. Som om den inte gäller mig. Som något jag bara måste resignera inför och acceptera. Gilla läget.
I de delar av SKISS som varit mindre framgångsrika menar jag, att det finns paralleller till den offentliga konstens problematik och därför möjligheter att dra lärdom inför framtiden. Både för projekt som SKISS och för den offentliga konst som skapas nu, som vill något annat än bronshästar och granitdamer, är initiativet av fundamental vikt. Vems är initiativet? Hur förankras besluten bland brukarna? Är de delaktiga i processen? Är projektets och verkets innehåll relevant för platsen? För att lyckas måste projekten drivas inifrån, vara förankrade, inbjudande och öppna. Våga vara prestigelösa.
Konsthistorikern Rosalyn Deutsche skiljer mellan offentlig konst som är assimilativ respektive söndrande: i det första fallet handlar det om integration i en existerande miljö, ett enande, harmoniskt eller harmonierande helande, i det senare om en kritisk intervention i en existerande ordning genom splittring eller upplösning.
Richard Serras gigantiska skulptur Tilted Arc från 1981 är ett exempel på den senare: genom att låta en nästan 40 meter lång och fyra meter hög metallbåge skära tvärs genom Federal Plaza i New York, en plats laddad med institutionell makt (och maktutövning), var hans avsikt att provokativt hävda konstens plats i ett demokratiskt samhälle. (Efter lång debatt plockades skulpturen bort från platsen 1989).
Har SKISS velat fungera assimilativt eller söndrande? I rapporterna från SKISS-projekten nämns samarbete och integration mellan två olika yrkeskategorier och deras syn på arbete som grundläggande och viktigt tema – men ändå är det också många konstnärer i SKISS som påminner om sin uppgift att vara kritiskt intervenerande, tillföra det oväntade och osäkra, processuella och ambivalenta.
Tillbaks på gatan i Malmö, i studentgruppen, nu vid P-huset Annas mångfärgade graffitimålningar. Studenterna beskriver den debatt som omger både graffitin och gatukonsten i stort. Några av dem älskar den, och menar att street art borde ställas ut på gallerier. Andra upplever hur tags förfular stadsmiljön och demonstrerar tydligt sin skepsis. Jag står där på trottoaren och tänker, att all konst det finns konsensus om är död. Karl X på Stortorget känner studenterna, liksom många andra Malmöbor, likgiltighet inför. Graffitin, däremot, engagerar. Därför lever den.
Så måste det vara också för SKISS. Skulle man kunna komma överens om att sådana konstnärliga projekt som genomförts inom ramarna för SKISS är antingen innovativa eller flummiga, nyttiga eller viktiga i egen rätt, konst för sin egen skull – vore den sortens konst dödsdömd. Det är i ambivalensen lockelsen ligger.