I Arilds konstnärskoloni mötte Norden Paris i skymningsljuset
Skagenmålarna har många hört talas om. Men den berömda konstnärskolonin på Jylland hade faktist en föregångare i nordvästra Skåne.
Det är sommarkväll vid Skälderviken. Året är 1893 och solen går ned i väster, där den danska kusten skymtar. Målarna Elisabeth Keyser och Mina Carlson-Bredberg dröjer sig kvar på verandan för att samtala. Skymningsljuset sänker sig över kvinnorna. Båda två undervisar vid den lokala målarskolan i Arild. Tillsammans handleder de bygdens många konstnärsdrömmare, de flesta unga kvinnor.
Deras ryggar och nackar ömmar efter en intensiv dag fylld av elever, modeller, stafflier och solsken. Elisabeth, som är 42 år, har rosiga kinder. Kattegatts friska vindar mot den skånska västkusten har satt sina spår. Kollegan Mina, sex år yngre, är också matt. Ändå lockas hennes öga av kontrasten mellan vännens ljusröda klänning och trädgårdens grönska – och hon plockar fram penslar och färgtuber för att börja måla Elisabeths porträtt.
Skälderviken hade sedan 1880-talet förtrollat Elisbeth Keyser. Lockad av det originella ljuset och Kullahalvöns dramatiska landskap återvände hon hit flera somrar. För henne, som i den franska huvudstaden umgicks med Carl Larsson och Karin Bergöö, Eva Bonnier och Hanna Hirsch-Pauli, blev Arild ett efterlängtat stopp längs vägen norrut för sommarens ferier i Stockholm.
Här formades efterhand en veritabel konstnärskoloni, dit målare från när och fjärran sökte sig; svenskar, danskar, tyskar och norrmän. Likt många av dem tog Elisabeth Keyser in på världshuset Mor Cilla, som öppnat 1856.
Konstnärernas skildringar av strävsamma Arildsfiskare med nät, stövlar och segel blev ett slags skånsk proto-impressionism. Med snabba penseldrag fångade de blänk i vattenytor och glans i saltvattendränkta nät. Några Arildsbor blev också hyresvärdar åt de utsocknes besökarna, som betalade för sig med skisser och målningar. Efterhand, då fiskarfamiljerna tyckte sig ha nog med konstverk, tröttnade de och krävde istället – fullt förståeligt – reda pengar.
I lokalbefolkningens ögon framtonade Elisbeth Keyser, klädd i veckad blus och vidbrättad hatt, förmodligen som djupt främmande. En emanciperad storstadskvinna, som rökte sina franska cigaretter – vad gjorde hon här?
Samtidigt blev hon också efterfrågad som lärare och mentor, och startade en återkommande sommarskola i Arild. Assisterande lärare var hennes generationskamrater Ingeborg Westfelt och Mina Carlson-Bredberg. För många skånska kvinnor, som inte kunnat eller vågat söka sig till de stora konstakademierna, blev Elisabeth Keysers undervisning i Arild betydelsefull.
En av dem var Gisela Henckel från Helsingborg. Hon deltog flera somrar i målarskolan och blev senare, med efternamnet Trapp, en tidig representant för det skånska friluftsmåleriet med sina skildringar av Kullabygdens natur, människor och djur.
I den lantliga tillflyktsorten Arild, måhända med viss kontinental air, korsades under 1800-talets sista decennier experimentlusta, konstnärliga strömningar och ambitioner. Den sorts konventionella ideal som då ännu lärdes ut vid de nordiska konstakademierna, baserade på hantverksskicklighet och historiemåleri, mötte här idéer från Paris progressiva konstscen.
Med en tidsanda präglad av föreställningar om nationalkaraktär blev det naturligt att rikta blicken mot det egna ursprunget. För nordiska målare handlade det om skog, fjäll, sjöar och åkrar, men också stränder och hav.
Elisabeth Keyser, som i sällskap med Parisvänner sökt sådana motiv längs Atlantkusten i Bretagne, fann dem nu också på hemmaplan i Arild. Intresset för hembygdens traditioner handlade inte enbart om landskap och natur; lika ofta stod människor – helst kroppsarbetande sådana – i fokus. Strax därpå, ägnade Skagenmålarna i sin konst samma slags uppmärksamhet åt norddanska fiskarfamiljer.
På 1880-talet reste Elisabeth Keyser alltså till Sverige på sommaren för undervisning och eget arbete i Arild, och sedan vidare till Stockholm. Där stannade hon från 1890 kvar även under vintermånaderna och övergav därmed Paris; men fortsatte tillbringa somrarna i Skåne.
Under 1890-talets första år målar hon porträtt av familjen Gyllenstierna på Krapperup. Paret Nils och Ellen, som flyttat in på slottet 1881, var mycket konstintresserade och köpte flera verk av målarna som vistades i Arild. För Nils var det nog självklart att anlita Elisabeth Keyser, omtalad för sina porträtt, för att avbilda hustrun och barnen.
I porträttet från 1894 poserar Ellen Stiernstedt, 32 år, i gräddfärgad sidenklänning med spetsvolanger över byst och axlar. Hennes blick är riktad åt sidan och verkar betrakta något i fjärran. Rummet vittnar om tidstypisk högreståndsmiljö; nyrokokomöbler med gyllene detaljer. En fjärilspalm, då en populär nymodighet, skymtar. Här syns också en vit lilja, som kanske med sin stjärnlika form anspelar på namnet Gyllenstierna och de karaktäristiska stjärnorna i krita som pryder Krapperups fasad.
Familjens fyra barn porträtterades också. Fjortonårige Carl och trettonårige Eric klädda i yllekavajer med jaktgevär och rationella frisyrer, jämte minstingarna Ebba och Gustaf, tolv respektive sex år gamla. Kanske fanns även planer för ett porträtt av deras far Nils Gyllenstierna, men det blev aldrig av.
Tillbaks till sommarkvällen 1893. I skymningsljuset porträtterar Mina Carlson-Bredberg vännen Elisabeth Keyser. Hon, som förvisso var stockholmare, kände sig nog i själ och hjärta mer som parisare. Likt många andra skandinaver hade hon under 1880-talet sökt sig till den franska huvudstaden för inspiration och utbildning.
För en kvinna innebar en sådan resa ett brott mot konventionens uppfattning om utbildning och yrkesverksamhet som en exklusivt manlig syssla. Ändå var hon i gott sällskap; samtidigt som henne var ett femtiotal kvinnliga konstnärer från de nordiska länderna verksamma i Frankrike.
Porträttet den där kvällen skildrar henne med blicken åt sidan och ut över havet. Måhända gick hennes tankar just till Paris. För vännerna där, i storstan, var ju kvällen ännu ung – vilka planer gjordes upp?
Kanske var Elisabeth Keyser bara trött. Alldeles definitivt var hon lyckligt ovetande om sin korta tid kvar i livet. Fem år senare, 1898, dog hon i sviterna efter en blindtarmsoperation, blott 47 år gammal.”
Texten publicerades ursprungligen i Helsingborgs Dagblad och Sydsvenskan i augusti 2023. Den är ett utdrag ur artikeln ”Pionjär, förebild och ledstjärna. Konstnären Elisabeth Keyser i Arild och på Krapperup” som publiceras i aktuella boken ”Natur och kultur i Kullabygd. Krapperupssymposiet 2021” (Makadam förlag).