Thea Ekström: dissonans, harmoni, surrealism
Ett utdrag ur min bok "Thea Ekström. Dissonans, harmoni, surrealism". Under hösten 2024 och våren 2025 visar Mjellby konstmuseum utställningen "Thea Ekström - tonsäker surrealism".
”Första gången jag stod inför Thea Ekströms konst, var på handskriftsavdelningen vid Universitetsbiblioteket i Lund. Inga stora utställningar med henne hade då visats på lång tid. Jag kände till Ragnar von Holtens bok om henne från 1979 och hade sett en utställningskatalog från den tvåmånadersutställning som Waldemarsudde visat 1990. Thea Ekström ansågs vara en okänd konstnär.
En arkivarie på biblioteket, som kände till mitt intresse för kvinnliga 1900-talskonstnärer i Sverige, hade kontaktat mig och berättat om materialet. Det hade hittats under en långvarig katalogisering av den donation som biblioteket fått i samband med den tidigare professorn i konstvetenskap Oscar Reutersvärds bortgång 2002. Eftersom donationen var på hela 25 hyllmeter, hade Thea Ekström dykt upp först efter ett tag.
Jag bläddrade i arkivkapslar, fyllda med hennes målningar i tusch och vattenfärg. På baksidan av varje teckning hade konstnären formulerat ett brev – eller om det nu var brev med teckningar på baksidan, men det spelade inte så stor roll.
Jag fascinerades av Thea Ekströms teknik, som var experimentell och inte liknade något jag sett förut. Färg hade blåsts över pappersytorna och resulterat i slumpmässiga former, ofta i eldsvådans färgskala; gult, orange och rött. Över denna eld myllrade svärmar av småskaliga båtar, ögon och sädeskärvar i svart tusch. Ofta återkom dessutom sicksackformade, svarta linjer och schematiskt tecknade solfigurer. På ett ställe hade tenn droppats mot papperet och skapat en silverglänsande, metallisk form. En annan teckning var vikt och förseglad med en lång, röd hårlock; konstnärens egen.
I nästa arkivkapsel mötte jag en rad målningar som istället utgick från skogens och havets nyanser; turkost, blått och grönt. Sen, ett ansikte, lika delar människa och solskiva, som blickade mot mig i hetsigt gulorange linjer – Thea Ekström själv.
Här fanns också, upptäckte jag, en rad tuschteckningar som skildrade älskande par. En kvinno- och en manskropp hade fångats med tunn och exakt pennföring, som om motivet iakttagits genom ett kyligt medicinskt registrerande mikroskop. Samtidigt bar de alla dedikationen ”till Oscar” vilket ju antydde att de, långt från någon steril laboratoriemiljö, gestaltade starkt känsloladdade upplevelser som tecknaren delat med denne Oscar.
Sexualitet i allmänhet och avklädda kvinnokroppar i synnerhet, är ett ständigt återkommande tema för många av de konstnärer som kallat sig surrealistister. Baserad i normativ manligt heterosexuell tradition är denna ikonografi förutsägbart repetitiv, oavsett om det gäller Max Walter Svanberg, René Magritte eller Salvador Dalí. Med avsiktligt provokativt, anti-borgerligt och sensationssökande uttryck hoppades de locka mäktiga, mansdominerade målgrupper som konstsamlare och konstkritiker – och samtidigt åstadkomma skandalsuccé.
Men såvitt jag kunde komma ihåg, hade ingen konstnär ditintills skildrat kvinnlig sexualitet eller för den delen ett kvinnligt könsorgan på ett så detaljrikt och samtidigt obekymrat och självklart vis som Thea Ekström.
Jag tänkte på skulpturen ”Janus Fleuri” från 1968 av Louise Bourgeois, som förvisso har tydligt anatomiska egenskaper men samtidigt präglas av ett abstraherat uttryck. Associationerna gick också till målarna Monica Sjöö och Joan Semmel, som med utgångspunkt i egna erfarenheter riktat våra blickar mot förlossning och kvinnors sexualitet. Ändå var Thea Ekströms teckningar något helt annat.
Storleken på den samling av Thea Ekströms konst som Universitetsbiblioteket i Lund äger, överträffas bara av den donation som, tack vare konstnärens familj, sedan 2023 finns på Mjellby Konstmuseum i form av oljemålningar och akvareller, skisser i blyerts samt tusch- och kritteckningar. I denna ingår även dag- och anteckningsböcker, skissblock, fotografier, tidningsklipp, vernissagekort och en rad brev; ett rikt material som jag systematiskt gått igenom.
Thea Ekström hade efter en enkel uppväxt på halländska landsbygden flyttat till Stockholm 1937, strax innan krigsutbrottet. Efter många år som pianist och vokalist vid en rad teater- och underhållningsscener, sadlade hon om till målare i slutet av 1950-talet. Framgången kom snabbt, och snart ställde hon ut i internationella konstmetropoler som Paris och New York, utan att själv tala ett ord franska eller engelska. Samtidigt blev det personliga politiskt och den sexuella frigörelsen, aborträtten och upproret mot modernismens ideal lade grunden för en förändrad värld och konstscen.
På så vis kan vi betrakta Thea Ekström som tidstypisk representant för den europeiska generation som växte upp i skuggan av 1930-talets gryende nazism och det följande världskrigets fasor, och som under efterkrigstiden upplevde 1950-talets ekonomiska boom och 1960-talets sociala, kulturella och känslomässiga revolution.
Den fascination för drömmar, mytologi och psykoanalys som konstnärer och författare i kretsen runt André Breton börjat odla i Paris under 1920-talet fick etiketten surrealism redan 1924, då det första surrealistiska manifestet publicerades.
I Sverige anammade konstnärerna i Halmstadgruppen under 1930- och 40-talet dessa uttryck, som också var utgångspunkt för den Malmöbaserade kretsen Imaginisterna, bildad 1945 av C.O. Hultén, Max Walter Svanberg och Anders Österlin. Thea Ekströms äldsta målningar, från 1950-talet, vittnar om sökandet efter ett eget uttryck, där överdrifter i färgskala och känslostämning prövas för att kalibrera tonfall och tilltal.
Hon, som vuxit upp i Halmstad, var förstås bekant med Halmstadgruppens konst, och nämnde särskilt Sven Jonson som inspirationskälla. Då hon under 1950-talets mitt tog lektioner på Pernbys målarskola i Stockholm, återupplivade hon också den sorts rekvisita vi förknippar med Halmstadgruppen; skelett, ödsliga strandlandskap och klippor, vissnade träd. Hon återkom också till hålögda figurer, drastiskt återgivna med triangelformade, bleka ansikten och fladdrande hår. Det avskalade uttryck som kan anas här, vidareutvecklade hon snart i ett uttryck med färre detaljer och betydligt mer utspädd färgskala.
Efter hand började Thea Ekström också använda den omfattande uppsättning av tecken, som skulle bli hennes konstnärliga symbolalfabet. De leder tankarna till antika skriftspråk; främst egyptiska hieroglyfer, men också sumerisk kilskrift och det feniciska alfabetet.
Hon använde dem för att forma ett helt eget uttryckssätt, som samtidigt hade en stark konst- och kulturhistorisk förankring. ”Först när jag fick lust att göra en del av dem”, skrev hon, ”trodde jag att det var en slags stöld. Men så kom jag att tänka att det ju är ett slags alfabet, det får man väl använda sig av. Ingen begär väl av en författare att han ska hitta på ett eget alfabet.”