Ester Almqvist och den unga industrialismens landskap
Efter 72 års frånvaro: Till slut visade Malmö Konstmuseum en utställning med Ester Almqvist.
Sent ska syndaren vakna, heter det ju. Syndaren i det här fallet är Malmö konstmuseum, som låtit det gå 72 år sedan den senaste Ester Almqvist-utställningen.
I Malmö är det för övrigt en särskild illgärning att undvika just Ester Almqvist, och inte enbart på grund av att den skånska konstpubliken nekats möjligheten att uppleva hennes konst.
Nej, det handlar om att ignorera det faktum att Malmö konstmuseum äger landets största Ester Almqvist-samling: 2 000 verk, de flesta grafik och annan konst på papper. Det innebär alltså att var tjugonde av konstmuseets totalt 40 000 verk är gjorda av henne. Hur kan man under decennier och med bibehållen självrespekt göra sig blind och döv för en konstnär med sådan dignitet i samlingen?
Ja, hur kan man? Säkert ställde museets chef de senaste sex åren, Cecilia Widenheim, frågan då hon tillträdde. Med en inriktning som vore otänkbar under företrädaren Göran Christensons kvartssekel på posten har hon med avstamp i kvinnors konstnärskap riktat ett granskande öga mot museets utställningshistoria – en hållning som nu kröns med Ester Almqvist.
Utställningen visar hur allt startar i Almqvists blick på naturen, men som snart dras mot arbetande människor och den unga industrialismens landskap. Inget tjusigt folk eller eleganta miljöer – nej, sågverk, åkrar och lingonris är stående inslag precis som kvinnor med tvätt, seglande män och skramliga tågvagnar.
Ester Almqvist, född 1869, etablerade sig som konstnär i den viktiga brytningstid som såg modernismens ideal få fäste i bildkonsten – en strömning som inledningsvis präglades av intresset för vardagliga scener och en vilja att med penseln i hand möta sina motiv på plats, utomhus.
Det gamla akademimåleriet, en ateljébaserad konst med historiska fantasifigurer, skåpades ut av de unga målare i Konstnärsförbundet som under 1880-talet undervisade på radikala Valand i Göteborg, då Almqvist var elev där. Carl Larsson och andra lärare finns representerade på utställningen som informativ referensram till Almqvists konst, liksom hennes klasskamrater.
Tack vare detta grepp framträder influenser och gemensamma teman på ett spännande sätt. Modernismen var en kollektiv rörelse, inte en tendens formad av galna genier i kyliga vindsateljéer, och det framgår mycket klart här. Det flerstämmiga upplägget, där Almqvist hela tiden är solisten, ökar i ett crescendo mot utställningens sista del, där målningar av hennes yngre kvinnliga kollegor och vänner samlats i en mäktig manifestation över kollektiv styrka.
Här finns namn som Siri Derkert, Vera Nilsson och Mollie Faustman, hjärnorna bakom den hyllningsutställning åt Ester Almqvist som 1933 visades på den tidens mest inflytelserika mötesplats, Galleri Färg och form i Stockholm.
Tanken var då att understryka hennes betydelse som modernistisk pionjär, en roll hon spelade trots de fysiska hinder som naturen genom en deformerad rygg skänkt henne från födseln, och tack vare stark vänskap och lojalitet från många kvinnliga konstnärskamrater.
Länge dröjer jag mig också kvar vid de skisser på papper och fotografier som är förstudier till flera målningar av konstnärens mor och syster. På ett sätt som för tankarna till impressionisterna Mary Cassatt och Berthe Morisots motivval under samma tid – hemmet, systrar, mammor, döttrar – säger Almqvist oss något om villkoren för dåtidens kvinnliga konstnärer: Att avstå från egna barn för att kunna ägna sig åt konsten, att rikta blicken mot de motiv som stod till buds i privat miljö, långt bort från de manliga kollegornas många nattliga absintkaféer, bordeller och bardiskar.
En av mor och syster-målningarna har Cecilia Widenheim köpt in till konstmuseets samlingar inför utställningen, liksom ytterligare några Almqvist-verk. En självklarhet förstås för varje chef som begriper att förstärka den eller de existerande tyngdpunkter som varje konstsamling alltid har – men som negligerats fram tills nu.
Under de senaste 75 åren har museet inte förvärvat ett enda Almqvist-verk. Ansvaret faller tungt på Widenheims sju manliga företrädare under denna period, eftersom inköpsbudgeten sköts av museichefen ensam.
Med tanke på detta: Hur hamnade egentligen så många som två tusen Almqvist-verk i Malmö från början? De skänktes av konstnären själv. Malmö stad och dess konstmuseum var mottagare av hennes kvarlåtenskap, en generositet som alltså har mötts av sju decenniers tystnad.
Därtill: om donationen inte gjorts hade andelen konst av kvinnor i Malmö konstmuseums samlingar varit omkring 10 procent. Ester Almqvist höjer ensam siffran till 20 procent – en sensation som i sig borde uppmärksammats av museet för länge sedan. Bara Carl Fredrik Hill har fler verk i samlingen, 2 600.
Nå. Syndaren har till slut vaknat. Den monumentala påminnelse som den här separatutställningen blir, garanterar att Ester Almqvist för all framtid blir ett givet inslag i museets identitet, profil och fasta konstutställning. Det ser åtminstone jag, och många med mig, som ett löfte.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan och Helsingborgs dagblad 2018.
Läs mer om Ester Almqvist! Här är en kort biografi jag skrivit för Svenskt kvinnobiografiskt lexikon.