Caravaggio: Mörker och gudomligt ljus
En text om en evig favorit, för mig och för så många andra. Här om hans målning av evangelisten Matteus i Contarellikapellet kyrkan San Luigi dei Francesi i Rom.
– Saliga äro de som sörja, ty de skola bliva tröstade.
– Tröstade?
Just det. Och sedan: saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden.
– Jag förstår, men vänta ett ögonblick, jag behöver mer bläck … ja?
– Sedan: saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet.
Den gamle mannen lyssnar koncentrerat. Han lyfter ansiktet. Ögonen är vidgade. Han vill inte missa detta. Så snart ett ord kommer över ängelns läppar, skriver han ned det i boken.
Mannen är Matteus. Han skriver på sin berättelse om Jesu liv och gärningar, Matteusevangeliet. Kanske är det just saligprisningarna i Bergspredikan, evangeliets oftast citerade avsnitt, som han nedtecknar – kanske något helt annat.
Kroppen är spänd av koncentration. Han bryr sig inte om att sätta sig ned, lutar bara knät mot en pall. Ivrigt doppar han fjäderpennan i bläcket, slår upp boken så pärmens hörn hamnar utanför bordets träskiva. Den röda manteln glider i hastigheten nedför axeln, men det spelar ingen roll. Det gäller att fånga inspirationen då den kommer.
– … törsta efter rättfärdighet. Ja, sen?
– Ty de skola bliva mättade.
Kom evangelieberättelsen till Matteus via gudomligt sändebud? Skickade Gud sin ängel för att helt konkret viska de rätta orden i författarens öra? Det vet vi förstås inte. Men enligt kristen tradition skrevs Bibeln i gudomlig inspiration, förmedlad av den helige ande. Inspiration kommer från latinets inspiro, att väcka liv i.
Konstnären som skildrade det inspirerade ögonblicket hette Michelangelo Merisi. Men när målningen gjordes, 1602, bodde han i Rom och förknippades med namnet på den lilla by nära Milano där han fötts 31 år tidigare: Caravaggio. Det är också under det namnet han blivit känd i konsthistorien.
Förmodligen ska hans målning tolkas helt allegoriskt, där ängeln blir förkroppsligad gudomlig inspiration. Denna yngling, som helt obekymrat verkar hovra i luften, är Guds ingivelse. Nästan lekfullt lätt räknar han på fingrarna för att pedagogiskt väcka liv i den gamle mannens minne. Seså, du kommer väl ihåg? verkar gesten säga.
Dessutom är ängeln den figur som i kristendomen förknippas med just Matteus. De andra evangelisterna har alla djuriska symboler: Markus lejonet, Lukas oxen och Johannes örnen – men ett djur är förstås svårare att riktigt övertygande framställa som viskande ledsagare.
Kompositionen är raffinerad. Ängelns kropp bildar en kurva, vars böj liksom fortsätter över i formen på Matteus kropp, och krokar fast i den. Tillsammans blir de en böljande S-sväng som sträcker sig över dukens mörka bakgrund. Som vore de en och samma kropp, omslingrade av samma virvlande tygstycke.
Caravaggios målning Matteus inspiration täcker en hel vägg i det lilla Contarellikapellet i kyrkan San Luigi dei Francesi i Rom. För den som står där på marmorgolvet och iakttar scenen känns evangelisten helt nära. Hans koncentrerade andetag, prasslet från sidorna i boken, pennans rasp: allt verkar kunna höras, om man bara lyssnar tillräckligt noga. Fladdret från änglavingarna, gnisslet från träet i pallen som just håller på att falla över kanten – vänta, håller den just på att falla över kanten?
Naturligtvis inte. Det är ju ingen riktig pall, den är bara målad. Ändå är pallen detaljen som betyder allt här. Eller snarare hur den är skildrad. Det är i själva verket den som gör att vi upplever hela scenen som så levande. Pallen överbryggar gränsen mellan målningens bildrum och det verkliga rum som är vårt. Genom pallen gör konstnären det oerhörda: han låter oss dela rum med evangelisten och ängeln, och därmed med miraklet.
Eftersom betraktarens öga läser träplankan längst ned i målningen både som golv i Matteus skrivkammare och som en kant, kanske en väggbalk i det helt verkliga kapellet där målningen hänger, blir vår rumsuppfattning förvrängd. För ett ögonblick tror vi oss se hur pallen är på väg att lämna sin tvådimensionella tillvaro på duken och istället trilla över kanten, på väg ned mot oss. Ungefär som om scenen utspelar sig bakom en lucka i väggen, kanske innanför en öppnad lönndörr.
Konstnären bjuder oss alltså att kliva in i evangelistens skrivkammare. Och när vi därmed befinner oss i samma rum, förvandlas vi – och det är viktigt – från passiva betraktare till något helt annat: vittnen till det gudomliga miraklet.
Precis detta var nyckeln till Caravaggios framgång. Hans förmåga att låta betraktaren komma nära, att förmedla känslan av att vi deltar i berättelsen som ögonvittnen. Detta grepp tilltalade inte bara präster och kardinaler. Också enklare folk, som hade svårt att ta till sig mässan på latin, drogs till Caravaggios skildringar av de bibliska historierna. Hans sätt att helt påtagligt inlemma betraktaren i kompositionen förmedlar en känsla av att vara direkt tilltalad, på ett nästan uppfordrande sätt. Effekten är stark och gör att bilderna är svåra att värja sig mot.
I motreformationens Rom blev Caravaggio strax mycket efterfrågad. Katolska kyrkan, då djupt involverad i teologiska såväl som helt konkreta, blodiga krig mot de protestantiska avfällingarna i Nordeuropa, visste vilken kraft visuell kommunikation kunde utöva på massorna. Caravaggios sätt att låta betraktaren bli ögonvittne till Bibelns mirakler passade väl in i den nya, mer andliga och spirituella dimension som nu betonades i katolicismen: Gud finns här och nu, i vardagen, synlig för den som vågar och vill se ljuset.
Känslan av intimitet mellan oss och Matteusmålningens figurer förstärks av det kompakta mörker som omger dem. Ungefär som teaterpubliken känner sig nära skådespelarna i scenens strålkastarljus. Som om konstnären riktat en ljuskägla mot mannen och ängeln för att rikta vår blick och säga: se!
I detta ljusdunkelmåleri, som Caravaggio drev längre än någon annan, ställs starka högdagrar just intill dramatiska skuggor i effektfull chiaroscuro och resulterar i mycket suggestiv djupkänsla. De belysta figurerna framstår som påtagligt levande och helt tredimensionella, ungefär som pallen, till synes på väg att helt bryta sig loss från den plana ytan.
Före Caravaggio brukade bibliska personer skildras som herremän och prinsessor i gyllene palats. Konstnärer gav på det sättet visuell, yttre gestalt åt helgonens inre fromhet. Själens renhet, var tanken, skulle avspeglas i ett perfekt yttre – vidrört av Guds hand.
Caravaggios modeller, däremot, ger ofta intryck av att ha hämtats direkt från en smutsig bakgata. Det kunde varit vem som helst av oss. Matteus smutsiga fötter, fårade ansikte och enkla klädsel vittnar om en kärv, mycket mörk vardag, som bara tillfälligt och tack vare mannens tro lyses upp av nåd och gudomligt ljus. Konstnären visar att också vi kan få ta del av denna nåd, och hans redskap är subtila men övertygande. Pallen faller. Och vi transformeras från passiva betraktare till deltagande vittnen, inneslutna i den varma ljuskäglan.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan i augusti 2015.