Så blev den sträckta högerarmen en hyllning till …idrotten
I den fascistiska framtidsstaden EUR söder om Rom står en märklig skulptur. Kanske är det historiens minst övertygande exempel på de-fascistisering av ett konstverk.
Stolt sträcker boxaren högerarmen i en segergest. Huvudet är krönt med segerkrans, blicken höjd för att möta publikens jubel. Hans händer bär fortfarande den sortens lindor som under antiken fungerade som boxhandskar. En gräddvit byggnad i bakgrunden bildar fond till hans kropp, skulpterad i brons som ärgat och skiftar i lindblomsgrönt mot mörkare botten.
Vänsterfoten sticker lite utanför kanten där han står, ledigt balanserande överst på en granitcylinder. Jag kan inte låta bli att sträcka upp handen och klämma på stortån. Samtidigt faller min blick på bokstäverna längs kanten.
De bildar tillsammans orden ”Genio dello sport”. Skulpturens titel är alltså ”Sportens genius” eller kanske ”Sportens ande”. Aha. Konstnären har gestaltat det atletiska idealet i form av en man. Ynglingen förkroppsligar den abstrakta idén om sportmannaskap, disciplin, fysisk förmåga och ett sunt och friskt liv, tänker jag.
Ändå är det lite märkligt. Platsen där vi står, han och jag, är knappast någon idrottsanläggning. Boxaren flankerar entrén till ett pampigt funkispalats i travertin, det slags porösa marängfärgade marmor som var så populär i italiensk arkitektur under mellankrigstiden. Palatset byggdes under 1930-talet, då Italien förberedde sig för världsutställningen i Rom 1942. Landets ledare Benito Mussolini var då upptagen med sin dröm om att låta staden expandera mot havet, för att vid kusten växa ihop med hamnstaden Ostia.
Hamnen hade anlagts redan under antiken, och Mussolini tänkte sig att han – precis som en gång de romerska kejsarna – därifrån skulle nå de italienska kolonierna i Nordafrika, på andra sidan Medelhavet. Hans vision var ett fascistiskt rike lika vidsträckt som det romerska imperiet en gång varit.
Som ett led i planen byggdes därför stadsdelen EUR sydväst om Rom, längs vägen mot havet. Namnet är en förkortning av italienskans Esposizione Universale Romana, det vill säga ”Den romerska världsutställningen”. Boxaren i brons står framför den kanske viktigaste byggnaden i EUR-området: Palazzo Uffizi, ”kontorspalatset”. Här arbetade ledningen för den kommande världsutställningen – det blev förstås ingen utställning på grund av krigsutbrottet, men det visste man inte då.
Som modern och rätvinkligt rationell kontrast till den mjukt virvlande 1600-talsbarock som lekfullt breder ut sig överallt i Roms historiska centrum, är EUR mycket anslående.
Ändå är boxaren mer klassisk i sina drag än modernistisk. Antiken har helt uppenbart varit konstnären Italo Grisellis viktigaste inspirationskälla – även om han också var modernist. Under tio år var han lärare vid konstakademin i dåvarande ryska Petrograd, och upplevde den kommunistiska revolutionen 1917. Kommunismen var då stark också i Italien, men övervanns av fascismen. När Italo Griselli återvände hem 1923, hade Mussolini kommit till makten.
Med pekfingret följer jag linjerna i orden som löper längs sockeln: ”Genio dello sport”. Typsnittet är definitivt modernt, det syns fortfarande över hela Italien på butiker och institutioner från 1920- och 30-talet. Jag lägger märke till en spricka i metallen tvärs genom o:et i ”sport”. Detaljen gör mig uppmärksam på att den platta som ynglingen står på glipar mot granitsockeln. Faktum är att hela ytan är skev. Vad har hänt?
Sommaren 1943 ockuperades Rom av nazistiska trupper, som höll till i EUR och kontorspalatsets praktiskt moderna utrymmen. Året därpå, efter de allierades invasion, fungerade byggnaden som fältsjukhus och högkvarter för engelska soldater. Kanske skadades skulpturen då, under kriget? Inte alls, visar det sig. Jag får veta att när skulpturen kom på plats i mars 1940 hette den ”Genio del fascismo” – ”Fascismens genius”, och saknade boxhandskar. En yngling, med framtiden på sina axlar och armen höjd i en fascisthälsning, fungerade utmärkt som symbol för den ideologi som då styrde Italien.
Efter Mussolinis och regimens fall 1943 blev skulpturen besvärlig. Upphovsmannen, Italo Griselli, hade dubbats till riddare för sina insatser på konstens område och verket kunde rimligtvis inte förstöras. Mest problematisk var förstås den höjda högerarmen, som så otvetydigt kopplar skulpturen till fascismen och nog uteslöt möjligheten att transformera den till en ”Demokratins genius” eller ”Frihetens genius”.
Lösningen blev en diskret – eller förresten, inte alls särskilt diskret – modifikation. För med ett tillägg i form av ett par antika boxhandskar kunde hälsningen möjligtvis omtolkas som en segergest. Den som ändå var tveksam kunde ju själv läsa innantill på sockeln, där den nya titeln klart och tydligt redovisades: ”Sportens genius” – trots den förargliga lilla glipan som bildades i samband med omgjutningen.
Övertygande? Bara så länge vi ignorerar just den där detaljen, som bildar en både symbolisk och helt bokstavlig spricka i fasaden; revan bakom bokstaven O på sockeln. Den vittnar om hur naivt genomskinlig förvanskningen av skulpturen är. Titeln är så svag, att den inte ens skriven i bronsbokstäver pallar stå emot historiens tyngd. O:et rämnar och vi kan alla se att ”Sportens genius”, likt kejsaren i sagan, i själva verket är naken.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan i augusti 2017.