1967: När jugend mötte psykedelika
Starka färger, flödande livsbejakande former. I det sena 60-talets grafik går bildspråket från sekelskiftet 1900 igen.
Fruktan för tomrum. Så beskriver konsthistoriker det fenomen som på latin kallas horror vacui – som inte ska missuppfattas som en medicinsk diagnos i stil med torgskräck.
Nej, det är ett konstnärligt ideal som handlar om att fylla varje yta med linjer, former och detaljer.
I slutet av 1960-talet nådde stilen en höjdpunkt. Modet, konsten och formgivningen fylldes av expansiva mönster och linjer som slingrar sig in i minsta vrå. Virvlande ornament i varje hörn. Populärmusiken gav uttryck för samma tomhetsfobi: Oändliga gitarrsolon i tio minuter långa låtar med massvis av instrument i maximalistiska arrangemang.
I USA var The Fillmore Auditorium i San Francisco popmusikens nav. Konsertaffischerna till spelningarna där med band som Grateful Dead, Jefferson Airplane och Creedence Clearwater Revival – för att bara nämna några – gjordes av konstnären Wes Wilson. Estetiken, som snart också spred sig till skivomslag, är märkbart horror vacui-präglad.
Till och med de textade partierna är organiskt oregelbundna och ibland verkar orden svälla, som om de skrivits på en luftballong. Wes Wilson började använda ett typsnitt som numer kallas ”psykedeliskt”, där bokstäverna är smala på mitten men brett utdragna upptill och nedtill – ungefär som 1960-talsmodets stora frisyrer, smalt skurna midjor och utsvängda jeans.
Bonnie MacLean tog över den grafiska formgivningen på The Fillmore Auditorium när Wes Wilson slutade. Bara under 1967 gjorde hon omkring 30 affischer – bland annat för konserter med The Byrds, The Doors och Jimi Hendrix. När brittiska The Who och The Loading Zone gästspelade i juni det året, tecknade hon en affisch där bandmedlemmarnas ansikten lekfullt dyker upp i en slingrande fris, som verkar ha dragits fram ur harlekinmönstret på bildens vänstra sida.
De påminner om den sorts groteskfigurer i sten, som ibland kikar fram på fasaden till medeltida kyrkor. Fast i MacLeans tappning sker kurragömman med glad tivoli- och cirkuskänsla – som om ansiktena vore korgar i ett virvlande pariserhjul.
Alldeles under ytan i Bonnie MacLeans bilder ligger medeltidens konst, med sin välkända skräck för tomma ytor – som i de gotiska katedralernas överbefolkade fasaddekorationer eller de enklare kyrkornas slingrande kalkmålningar i takvalven. Konst som skapats för heliga rum i muslimska länder var också viktiga förebilder med sina organiska mönster i mosaiker, mattor och golvläggningar.
Faktum är att den fikonliknande form, som vi kallar paisley och så starkt förknippar med den psykedeliska stilen, har sina rötter just i Mellanöstern. Den spred sig till Europa då vävda sjalar från Kashmir exporterades och blev populära i väst.
I The Who och The Loading Zone-affischen har Bonnie MacLean låtit orden i bandnamnen bli en sådan paisleyform. Den påminner om en droppe, men också om fågelfjädrar, kanske särskilt en ståtlig påfågelstjärt. Associationen använde hon också i ett annat sammanhang 1967, där ett kvinnoansikte flankeras av en flödande fågelstjärt i en Yardbirds-affisch.
Färgstarka påfågelfjädrar hade då egentligen redan haft sin konsthistoriska höjdpunkt. I europeiskt måleri var de populära som exotiska markörer under 1800-talets slut, i tidens många kolonialt anstrukna miljöskildringar. I USA blev ungefär samtidigt Tiffanylamporna högsta mode. I deras skärmar i bly och färgat glas gömde sig både växter och djur: blåregn, påskliljor och förstås – påfåglar.
En slags peak påfågel nåddes dock under jugendstilen i skiftet mellan 1800- och 1900-tal, då brittiska konstnären Aubrey Beardsley skapade verk som ”The Peacock Skirt”. Som motiv kan påfåglarna och deras färgstarka fjädrar betraktas som en konsthistorisk länk mellan jugendperioden och den psykedeliska eran runt 1967.
För konstnärer som Wes Wilson och Bonnie MacLean måste jugendtiden ha framstått som en kongenial inspirationskälla på flera sätt. Jugendkonsten skydde tomma ytor i samma maxade horror vacui-stil som de använde för The Fillmore-affischerna.
De sökte, liksom många andra designers under åren kring 1967, efter en färgmättad kontrast till 1950-talets försiktigt pastellfärgade, rationella estetik där vartenda kylskåp, brödrost och vespa verkade vara svalt rosa eller mintgrön. Också jugendkonstnärerna använde starka färger och fria, livsbejakande former för att markera avstånd till gamla ideal: i deras fall 1800-talets mörka historiemåleri.
Parallellerna mellan perioderna är många, inte minst politiskt. Precis som slutet av 1960-talet var jugenderan en politiskt stormig tid. Radikaler ifrågasatte då 1800-talets viktorianska sedesamma anda på ett sätt som påminner om 1960-talets uppror mot efterkrigstidens konforma kärleks- och familjeliv. Medborgarrättsrörelsen präglade det amerikanska 1960-talet, och kampen för kvinnlig rösträtt fördes som intensivast under jugendtiden, decennierna före och efter 1900.
Också den hausse som personlig introspektion fick i västerländsk populärkultur under åren kring 1967 – ett överväldigande intresse för astrologi, meditation och ickevästerländska religioner – hade sin motsvarighet under jugendperioden. Främst kanske genom Sigmund Freuds psykoanalys, som lanserades i sekelskiftets Wien, men också i tidens starka fascination för österländsk kultur: många jugendkonstnärer samlade på de japanska träsnitt som mot slutet av 1800-talet nådde Europa för första gången.
Formgivarna Alton Kelley och Stanley Mouse gick 1966 så långt som att handgripligen lyfta in ett jugend-motiv i en egen affisch. Kvinnan i Alphonse Muchas ikoniska annons för cigarettpapper från 1897 transformerades till postergirl för en konsert med bandet Big Brother and the Holding Company. Deras sångerska Janis Joplin var säkert, med sin välkända hesa röst och vilda hårsvall, lätt att se som en psykedelisk lillasyster till den sjuttio år äldre cigarettflickan.
Utan att kanske känna till det själv, levde Joplin sitt korta liv utifrån en slags horror vacui-hållning. Hon skydde allt vad återhållsamhet heter, både i konsten och livet. På en fråga om sin vilda sång- och livsstil svarade hon: ”Varför ska jag hålla tillbaka och låta medioker nu, bara för att låta medioker om tjugo år?”
Genom sitt blott 27-åriga liv personifierar hon förstås också ungdomen – jugend – och den upproriska anda som färgade konsten 1897 och återigen 1967.
Texten publicerades ursprungligen i Helsingborgs Dagblad 2017.